Hade väntat mig att en morgon vakna till vinter. Marken och buskarna täckta av ett lager pudersnö. En mjukstart för att sakta vänjas vid det långvariga lidande vintern bjuder. Istället utsattes vi för ett rent överfall.
Dagen innan vandrade jag aningslöst på en rostbrun matta av löv. Det var sommaren som låg där och skräpade. En sommar som aldrig fick till det. Men att det skulle sluta så här? Från vacker höstdag till full vinter. Som ett jävla Pompeji låg trädgården där, begravd mitt i livet under ett tjockt snötäcke av värsta sort. Solstolar, parasoll, cykeln, blommande rosenbuskar, trädgårdsredskap. Borta!
Snöskottning är bra på det sättet att man inte behöver tänka på vad man gör. Man kan tänka på annat. På coronaviruset. Vad du än tar dig för, eller tänker ta dig för, står coronan där som en vägspärr och säger men jag då?
Tänka får man i alla fall och jag tänkte som så att det nog råder en icke oväsentlig missuppfattning vad gäller sjuttiplussare. Nämligen den att de är farliga för sin omgivning och därför hålls isolerade från omvärlden. Spärras in, så att inte bara Ebba Busch kan röra sig fritt utan att riskera livet. Det är alltså fel. Ni ska vara rädda om oss, inte för oss. Tacksamt om Folkhälsomyndigheten förtydligade sig på den punkten och dessutom utsåg åtminstone en dag i veckan till Riskgruppens Dag.
För att få tiden att gå har jag den senaste tiden ägnat mig åt självplågeri. Tvingat mig att städa tvättstugan och se plågsamt dåliga tv-serier. För närvarande plågar jag mig med den svenska serien White Wall. “Vi vill varna för scener som kan verka skrämmande”, säger en allvarlig röst. Gäsp. Det är mörkt, dimmigt och rökigt. Fyra, fem gubbar, varav två är förvillande lika varandra, som har bländande pannlampa, mumlar på dialekt och ska begrava utbränt kärnbränsle där det redan bor något utomjordiskt. Int gå de. Hä gå åt hällvite. När avsnittet är slut belönar jag mig med Alla mot Alla och känner mig på gränsen till upprymd.
En ska inte klaga. Många har det värre. Det är bara så svårt att finna tröst i andras olycka. Så händer något som får dig på fötter igen. Det ringer.
“Vi kanske kommer hem till jul. Om jag får pappaledigt”, säger sonen i telefon från Lilla Jerusalem. Det gör mig så glad att jag nästan börjar lipa. Sedan blir jag rädd. Tänk om coronan… Äsch skit i coronan. Tänk som James Bond. Du lever bara två gånger. Och barnbarnen kommer att älska snöhögarna.