Barnmorskorna i Stockholm har fått nog. Under den senaste veckan har 40 sagt upp sig och totalt har över 100 barnmorskor nyligen lämnat huvudstadens förlossningskliniker. De tackar för sig, säger adiós, går hem. Deras uppgivna men resoluta avsked visar på den sista formen av värdighet inför en arbetsmarknad som sällan betalar det den är skyldig.
I årtionden har vården naggats i kanterna när politiker och tjänstemän skurit i budget. Miljardbesparing har lagts till miljardbesparing och i ett stålbad utan slut har både personal och vårdtagare fått se vården pressas till det yttersta vad gäller kapacitet och patientsäkerhet. De som bestämmer har gjort det till sport att medelst krångligt byråkratspråk få allmänhet och personal att tro att nedskärningarna inte får några negativa konsekvenser för varken arbetsmiljö eller vårdkvalitet. Finansregionrådet Iréne Svenonius (M) har blivit expert på dessa semantiska trollkonster, så till den grad att hon i Sveriges Radio den 7 juni ifjol kunde hävda att ”födelseprognoser i Stockholm visar att vi kommer ha en överkapacitet i förlossningsverksamheterna”. Bara drygt ett år efter detta prognossvammel imploderar Stockholms förlossningsvård under personalens missnöje samtidigt som Socialstyrelsen meddelar att det saknas barnmorskor i 19 av landets 21 Regioner.
Alla med sunt förnuft har förstått att stålbadsekvationen förr eller senare inte går ihop. Att det finns en gräns där de negativa effekterna till slut skapar farliga situationer för både personal och patient. I besparingarnas kulisser har vårdpersonalen tagits som moralisk gisslan där vikten av att rädda liv effektivt hindrat dem att sätta hårt mot hårt. De barnmorskor som nu slutar gör helt rätt. Det är inte deras ansvar att täcka för nedskärningar som leder till brister i förlossningsvården och arbetsmiljömässig misshandel av personalen.
Att vara barnmorska är ett jobb, liksom det är ett jobb att vara sjuksköterska, läkare eller psykolog. I slutet av dagen kan var och en välja att tacka för sig och hitta försörjning på bättre arbetsplatser. Om Regionerna värdesätter vårdpersonalens kompetens så kan de gå med på de anställdas krav på bättre arbetsvillkor och förutsättningar för att bedriva en säker vård. Det är väl trots allt så det här med tillgång och efterfrågan fungerar, Svenonius? När efterfrågan är större än tillgången får köparen vackert betala.