På ren instinkt hör jag mig själv ropa med bestämdhet i rösten för tredje gången i dag. ”Barn, det är ingen tävling!” Sekunder innan gråten och besvikelsen från något av barnen är ett faktum. Eller segerropen från den andra som jublar högt. Vid min första tanke känns detta beteende osunt och jag känner min egen frustration och oro över de starka känslomässiga reaktioner jag får möta. Men vid en djupare reflektion kanske det inte behöver vara så farligt att redan från tidig ålder ha tävlingsinstinkt. Jag tänker på hur vårt samhälle är utformat. Vårt arbetsliv, sportaktiviteter, företagande, sociala medier, fritidsaktiviteter. Vi lever i ett prestationssamhälle. Det kommer alltid att finnas framträdande människor. Med driv, vinnarskalle och längtan efter att skapa förbättring. Vi människor vill känna oss bra på något. Inom alla möjliga områden. Jag har själv spenderat många år i idrottens värld, från barnsben till elit, så vem är jag att ropa till mina barn att de inte ska få tävla? Jag vet hur roligt och tillfredsställande det kan vara att få känna sig begåvad inom något.
Jag tror att en del av ansvaret ligger hos mig som förälder att visa de mjukare värdena. Hur man tävlar och jämför sig med respekt. Hur vi alla är olika begåvade inom olika områden och hur positiva våra olikheter också är för samhället. Att vi själva har valet om vi vill jämföra oss med andra eller kanske istället fokusera på vår egen utveckling. Inget är för alla och alla behöver inte tävla. Valet är ditt. Kanske behöver barnen hjälp att upptäcka betydelsen av att ha uthållighet inom en aktivitet. Har våra barn viljan att utvecklas är vägen att vandra kontinuitet, nyfikenhet och övning.
Att be barnen sluta jämföra sina prestationer känns som en orimlig önskan. Det är något av det naturliga och något vi gjort genom alla tider. Jag tror snarare att det som behövs är stöd och vägledning i hur man hanterar de känslomässiga utmaningar som ofta dyker upp. Och inte minst, lära barnen att vi är så mycket mer än våra prestationer. Att förlora är inte detsamma som att vara en sämre människa. Och att vinna betyder inte att vårt människovärde ökar. Men känsloregistrets beståndsdelar som tävlingsmomentet kan locka fram, kan rusta oss i mötet av livets framtida prövningar. Från glädjerus till besvikelse.