DNA-träffen i dubbelmordet i Linköping kan bara beskrivas som sensationell. Det brutala dådet, där en pojke och en kvinna knivhöggs till döds till synes helt oprovocerat, har gäckat både polis och svenska folket sedan 2004. Med listigt uttänkt metodik har man kunnat spåra gärningsmannen och säkra en 100-procentig träff på dennes DNA som kan knytas till brottsplatsen. Komplett med ett tidigt erkännande är det bara att lyfta på hatten och sälla sig till hyllningskören. Nu återstår såklart för familjen och allmänheten att få ta del av ett motiv.
Värre var det med presskonferensen som skulle sätta punkt i Palme-utredningen. I flera månader har förväntningarna skruvats upp. En lösning skulle presenteras och vi skulle äntligen få svar. Vem var det som sköt Palme? Vem var personen Lisbet såg när hon tittade upp på statsministerns mördare? Denna fråga har gjort folk galna. Äktenskap har gått sönder, familjer har splittrats, karriärer har gått i stöpet, liv har förslösats. Palme-mordet är värre än laxfiske. Nu skulle vi få facit, och alla dessa spekulationer skulle äntligen få ett slut.
Men något avslut fick vi inte. Trots 34 år av utredningar finns inga bevis. Alls. Istället rullar åklagare Krister Petersson och spaningsledare Hans Melander ut en flera timmar lång indiciekedja som i allt väsentligt går ut på att knyta vittnesmål till gärningsmannens klädstil. Ett förvisso inte alls oviktigt område, men till och med inom ramen för den egna presentationen är vittnesmålen oeniga. Hur var det med mössan egentligen? Var det en mössa? Eller en keps? Eller ingen huvudbonad alls?
Inga tekniska bevis kan knytas till Stig Engström. Inga trovärdiga motiv har presenterats. Inga förhör kan hållas. Knappt ens i kyrkan behöver man tro så här mycket. Det är helt rätt av Krister Petersson att lägga ned denna travesti till utredning. Det hade han kunnat göra utan presskonferens. Miljarder i skattepengar har plöjts ned för att upprätthålla denna charad. Det är dags att låta säcken vara oknytt. Det är svårt att acceptera att vi aldrig kommer att få veta. England har sin Jack the Ripper, staterna har sin Zodiac killer. Sverige har Palmemördaren. Så olika de är har de en sak gemensamt: De är människor utan ansikte, superkändisar utan namn. Spekulationerna fortsätter, teorierna frodas. Inget har förändrats. Palmemordet är värre än laxfiske, och säsongen kommer aldrig ta slut. Nu slipper åtminstone skattebetalarna stå för fiskekorten.