Jag har precis sagt upp mig från mitt jobb. I två års tid har jag jobbat på ett storbolag, ett av de där företagen man jämt ser på tv, med femtioelva avdelningar och passerkort. Min snart före detta chef ansvarar för en av Sveriges största mediebudgetar. Hon skriver avtal för miljoner och rapporterar till direktörer som bor på fina adresser och kör dyra bilar.
Hon älskar rosa kläder och har nästan alltid högklackat och kjol, och hon gillar att förlänga sitt hår och sina ögonfransar.
.
Hon gråter öppet när någon slutar eller livet bara är skit. Hon kramas ofta och skrattar sådär kluckande och får tårar i ögonvrån. Hon lyfter upp små barn när de besöker kontoret med sina föräldrar och inför henne kan man alltid, alltid vara det sitt mest sårbara.
.
Många skulle nog säga att hon är väldigt, ja, kvinnlig. En sådan man beskriver med ord vi ofta förknippar med just kvinnor: värme, rosa, tårar, smink, kramar, hår, hjärtan. Och snäll, så oerhört snäll.
Samtidigt är hon ju bossen, och har haft personalansvar i flera år och stora kunder och mäktiga chefer. Hon är respektingivande, en man vill imponera på.
.
När jag träffar henne för första gången blir jag medveten om mina egna fördomar. Min chef är en kvinna, det vet jag innan min första dag, och jag förväntar mig någonting annat, kanske en sådan som aldrig pratar om sin familj, som inte är intresserad av dig utan bara om resultaten och som kallas för bossy (och inte the boss). Ungefär som Meryl Streep i "Djävulen bär Prada". Kompetent, hård, sval och utan empati.
.
Det är väl så kvinnliga chefer på höga positioner och stora företag porträtteras, som oftast? De är manskodade. Egenskaper och yttre attribut som ofta beskrivs som kvinnliga dämpas, till förmån för saker som vi förknippar med män.
Boss ladies, som har "skinn på näsan", något som vi aldrig säger att män. Ett recept på framgång kanske, men framför allt för att få respekt.
.
Jag gör det ofta själv, manskodar och anpassar mig. Särskilt i rum där vi inte är så många kvinnor, där jag känner mig osäker. Då försöker jag skämta som männen gör, skrocka lite, prata om saker jag inte är intresserad av men som jag vet att de är, och i de rummen skulle jag aldrig någonsin våga prata om, tja, smink. Ett intresse som omsätter miljarder men som inte accepteras i alla rum och som framför allt inte förknippas med respekt. Så jag förminskar det i mig som skulle beskrivas som "kvinnligt", för att få en klapp på axeln och accepteras.
.
Det spelar ingen roll om jag är på jobbet eller på puben, jag flyter så lätt in i det beteendet. Skalar bort vissa bitar och ökar upp andra. Det är kanske inte så konstigt att jag gör så, att "vara som en tjej" är ju den största av förolämpningar. Kasta som en tjej, springa som en tjej, ha en röst som en tjej, bete sig som en tjej och se ut som en tjej. Herregud, att använda "tjejslagträet" i brännboll var ju det yttersta beviset på ett misslyckande.
Killarna hånade, skrattade och pekade på den stackars killen som vågade ta upp det platta, stenhårda träet. Tjejerna också. Ingen kan kissa i sina egna pooler såsom vi. Och det slutar inte vid en viss ålder heller, vi byter bara ut "tjej" mot "kärring".
.
Inte konstigt att jag så ofta dämpar det tjejiga och kvinnliga i och runt mig, vi är många som gör det. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda område i livet där att ”vara som en tjej” är något positivt. Eller kanske att ha en handstil som en tjej. Hurra, en utdöende konst i vår ringhörna!
.
- - - - - - - -
Allt livet har lärt mig fram till den
punkten är, ju, att saker som vi säger
är kvinnliga inte är respektingivande.
- - - - - - - -
.
Av just den anledningen tror jag till en början att personen som ansvarar för en av Sveriges största mediebudgetar är en manskodad kvinna. Allt livet har lärt mig fram till den punkten är, ju, att saker som vi säger är kvinnliga inte är respektingivande. Som att ha rosa kläder, långa ögonfransar och varma kramar.
.
Jag menar inte att det bara finns två olika sorters kvinnliga chefer, inte heller att det ena är bättre än det andra. Men det säger ganska mycket att jag aldrig någonsin har träffat på en kvinna i hennes position, som inte kompromissar på sig själv, som inte dämpar vissa bitar och höjer upp andra för att bli respekterad.
.
Men kanske är sensmoralen, till syvende och sist, att jag kommer att sakna min chef, den bästa jag någonsin har haft. Hon som indirekt lärde mig att lösögonfransar och makt inte är i ett motsatsförhållande och att "kvinnliga" egenskaper förtjänar lika mycket respekt, om inte mer, än vad "manliga" gör. Och att "vara chef som en tjej" är den största av komplimanger.