Vi kör längs Strandvägen, genom den svarta Stockholmsnatten. Asfalten blänker som en spegel – täckt av det kalla aprilregnet. Vi passerar lyxvåning efter lyxvåning. Stockholms dyraste adresser.
Förbi miljardärerna, grevinnorna, Wallenbergarna och Bernadöttrarna. I mörkret glittrar fönsterlamporna som diamanter. Innanför rutorna: kvadratmetrar som kostar lika mycket som en mindre gård i Norrbottens inland. Jag drar en djup suck. Visst är det vackert, men det är inte hemma.
.
Precis i höjd med hotell Diplomat avbryts min hemlängtan av ett pip. Det kommer från bilen. Jag tittar på min kollega som sitter bakom ratten, som i sin tur tittar på instrumentpanelen. Hon ser förskräckt ut.
”Den säger att vi ska fylla på något som heter Adblue. Annars kommer den stanna.”
.
- - - - - - - - - - -
Innan vi nått Norr mälarstrand
har jag blivit expert
på denna mystiska vätska.
- - - - - - - - - - -
.
En liten flamma av liv tänds i mig. Jag tänker att här finns ett fönster. En möjlighet att hitta en liten bit av Arvidsjaur på självaste Strandvägen. Med en storasyster som är fordonslärare till yrket, en storebror som kört lastbilar genom halva Europa och en pappa som motorskruvat sig genom livet, finns det få saker i livet som känns så mycket hemma som ett gammeldags motorhaveri.
.
”Adblue? Det där fixar vi” säger jag och gör som pappa lärt mig: öppnar handskfacket och tar fram den heliga bibeln. Adblue. Sidan 338. Jag slår upp pärmen och kliver förväntansfullt in i det stora motoräventyret.
.
Innan vi nått Norr mälarstrand har jag blivit expert på denna mystiska vätska. För den som inte har koll så kan jag sammanfatta fyra sidor om Adblue genom att berätta att det är en såkallad ”karbamidlösning” som sprutas in i något system för att reducera utsläppen av något som verkar lite halvgiftigt – och att det är ett JÄVULSKT avancerat tillvägagångssätt för att fylla på detta.
.
- - - - - - - - - - -
När föreläsningen är klar
ler mackmannen mot mig
och lyfter upp en helt vanlig dunk.
- - - - - - - - - - -
.
Vi stannar till på en mack och med instruktionsboken och äventyrslustan i högsta hugg tågar jag bredbent in genom de automatiska skjutdörrarna, fram till mannen bakom kassan. Jag håller en tio minuter lång föreläsning om Adblue, om den stundande katastrofen med motorhaveriet, berättar att vi enligt instruktionsboken rekommenderats att åka till en ”auktoriserad verkstad”, men att vi minsann tänker fylla på den själv.
När föreläsningen är klar ler mackmannen mot mig och lyfter upp en helt vanlig dunk, med helt vanlig blå vätska i. ”10 liter kostar 299 kronor.”
Snabbt förstår jag att föreläsningen kanske varit i värsta laget och det går upp för mig att jag nog byggt upp ett norrländskt äventyr av absolut ingenting.
.
Där, på en mackparkering mitt i innerstan, häller jag i min Adblue. Det spelar ingen roll att äventyret är påhittat: för varje liter vätska som rinner ner i bilen, så känner jag den värsta stormen av hemlängtan lägga sig.
Vårt nästan-motor-haveri i natten fick bli veckans norrländska kur i storstaden. Mitt Arvidsjaur på Strandvägen.