Carlos Ruiz Zafon dog för några veckor sedan, 55 år gammal. Han låg bakom succéer som "Vindens skugga" och "Ängelns lek", och har beskrivits som den mest läste spanska författaren sedan Cervantes. En av mina favoritförfattare.
Vissa böcker råkar bara komma in i ens liv vid rätt tid. Jag köpte en pocketversion av "Ängelns lek" på 7Eleven Gullmarsplan efter en blöt utekväll i Stockholm. Det var en av många blöta kvällar vid denna tid. Den hamnade på mitt nattygsbord och jag plockade upp den morgonen därefter, bakfull och deprimerad, utan några tydliga minnen av att ens ha köpt den. Berättelsen om en talangfull men fattig författare som gör en deal med en diabolisk förläggare i utbyte mot en bok för vilken människor villigt ger upp sin själ hade en viss lockelse för en ung Simon som gärna skulle utstått faustisk fördömelse för att komma undan sig själv.
Sedan dess har jag läst Zafon så många gånger att mina pocketutgåvor faller isär. Hans blandning av gotiska skräckelement med realismen hos Dickens skapar en svartvit noir-miljö där mörkret pulserar under Barcelonas hud. Det här är våldets tid, fascismens. Främst är det kanske kärleksförklaringen till litteraturen som något livsviktigt som gör att Zafons böcker ger en sådan tröst. Här finns också fantastiska karaktärer. De människorna blev mina vänner, och jag tänker på dem än i dag. Zafons mystiska värld har blivit ett hem.
Det är något med att förlora författare man tycker om. Trots att Carlos Ruiz Zafon dog relativt ung går det inte att förneka att även jag blivit äldre. Jag försöker gång på gång att återvända till mina ungdomsböcker för att hitta mig själv, en spegelreflex som röjer en ovilja att växa upp. Trots att böckerna är lika bra än i dag går det inte att förneka att deras värld glider undan för mig. Liksom för författaren Thomas Wolfe träder en svår sanning fram: Man kan aldrig åka hem igen, för det finns inte kvar. Zafons böcker står sig förvisso oförändrade, men jag gör det inte. Det finns en sorg i det. Liksom Zafons romaner är ett monument över historiens gång, över regn och skymningsdimma, är de också ett monument över mig. Över den jag var, över hopp och sorger som tappat sin egg. De brände ut sig själva på vägen, och det gjorde jag med.
Nu sörjer jag Carlos Ruiz Zafon, och jag sörjer mig själv. Trots att det aldrig blir detsamma ska jag läsa hans böcker igen och igen. Det finns skärvor av mig kvar där. Dem ska jag bevara.