Att jag jobbade för mycket, så svarar tydligen de flesta äldre på frågan om det finns något i deras liv som de ångrar. Just det hade jag glömt, när jag i höstas låg platt på köksgolvet och hade jobbets fotsula tryckt, tungt, ständigt mot bröstet. En fjorton timmar lång dag, utan lunch eller middag, bara mejl och telefon och alltid tillgänglig och allt är viktigt och allt är bråttom.
.
Förra veckan föreläste jag vid mitt gamla universitet i Umeå. Femton minuter för frågor i slutet och en av studenterna, en ung tjej, är den första att räcka upp handen. ”Är du aldrig rädd för att bränna ut dig? Vad har du för tips för att man inte ska gå in i väggen i den här branschen?” Jag hade precis berättat om mitt jobb och det här var hennes första fråga.
.
Dagen efter tar jag Kustbussen upp till Piteå. Ingen täckning, tre timmar längs E4. Det var mina första tre timmar på en månad, då jag inte hade något jag behövde göra. Mejla, ringa, fixa saker, ärenden, planera, dubbelkolla, påminna, springa mellan tunnelbanetåg. Inget av det, bara jag och ett becksvart landskap utanför fönstret, helt strippad på intryck.
.
Jag tänker tillbaka på den här hösten, om hur jag i oktober inte gick och la mig utan jobbade i tjugoåtta timmar i sträck. Vi alla gjorde det, hela arbetsgruppen, men ingen av oss tog ledigt sen. Det är bara så det är, ibland är det mycket, ibland är det mindre.
.
Fredag hemma i huset i Piteå och jag kan inte riktigt sitta still. Mamma sitter lugnt och stickar en tröja och jag ligger bredvid, försöker se hur Ernst gör sin alldeles egna knäck, men jag går upp från soffan hela tiden. Hämtar vatten, kollar telefonen, klappar hunden. Fan, jag blir skitstressad av Ernst ju.
.
Jag är van att något händer, hela tiden, minut för minut. Sju minuter till linjen mot Farsta strand kommer, passar på att fixa dragkedjan på väskan, tre minuter kvar, tar ett tuggummi, kollar något mejl i telefonen, två minuter kvar, börjar gå till rätt ände av plattformen, en minut, svarar på ett sms och tåget kommer.
.
Lördag i huset och jag rensar mitt gamla rum. Egentligen borde jag hämta stora sopsäckar och börja sortera, behålla, ge bort, slänga, men jag fastnar vid gamla kort, framkallade vid den lilla fotobutiken vid Gottis. Där är ju jag och Zara i Göteborg, med svettband runt handlederna och håret i flätor. Och Tove, Anna, Johanna på färjan över till Danmark. Musse, vår gamla katt, syrran som liten, utklädd, och grannarna i vårt kök innan vi renoverade det.
.
Tillslut blir mamma tokig, jag har inte rensat bort en enda grej och timmarna har runnit iväg. Inga minuter till nästa tåg eller möte eller deadline utan bara jag och en svunnen tid, i mitt gamla rum.
.
Söndag och planet är försenat. På Espresso house finns någon pepparkakslatte som jag lite strött tar två klunkar av, jag får inte riktigt ner den och försöker istället kolla på alla förbipasserande men alla har ju huvudet ner i telefonen. Tio munuter kvar till boarding och sen bara en timma innan vi landar - och jag köper internetåtkomst för fyrtionio kronor enbart för att kolla mejlen. Jag gör det för nu är det ju möjligt, att jobba från planet. Det finns inga ursäkter längre.
.
Måndag och jag somnar nästan rätt ner i tangentbordet på kontoret. Försöker lyssna på vad kollegorna säger, nickar i diskussioner, hummar på rätt ställen, tar en till kopp kaffe, går från möte till möte, får ett nytt projekt, räknar på det, gör en tidsplan, ser att det kommer att bli tajt som fan och går till nästa möte.
.
Är jag aldrig rädd att jag ska bränna ut mig? Jo, hela tiden. Men allra mest är jag rädd för att jag inte kommer att ha tid till att lära mig hur tusan Ernst gör sin knäck eller att bara få sitta på golvet i mitt gamla rum och minnas. Att jag en dag ska behöva säga, att jag ångrar att jag jobbade så förbannat mycket att jag tillslut räknade minuter istället för ögonblick och inte bara tittade ut på molnen från planet, istället för att köpa tillgång till jobbmejlen för femtio jävla spänn.