Det är något speciellt med den här avdelningen. Andaktsfullt. Varmt. Försiktigt. Patienterna går i korridorerna med matbrickorna och ler uppmuntrande mot varandra. Två saker sägs i blickarna som möts: vad duktig du är som är på benen. Och: grattis till dig. Grattis till oss.
.
Slangar i näsan. Kateterpåsar. Munskydd. Den medicinska rekvisitan avslöjar varför du är här. Njurar. Lungor. Donator. Transplanterad. Och så alla vi som står och pumpar handsprit vid varje in- och utpassage från avdelningen för att inte bära med oss bakterier in. Vi anhöriga.
.
Varje litet hörn av verksamheten – varje provtagning, varje måltid, varje rond – kantas av en slags vördnad inför livet. Kanske för att just här ställs det på sin spets; bokstavligt talat på kirurgernas vassa skalpeller, för att sedan få fortsätta.
Fortsätta.
Framåt.
Framtid.
Det är den som syns i allas ögon.
.
Jag befinner mig på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Det är den 29 augusti och det vet jag för att jag sagt det till min mamma hundra gånger när hon nervöst frågat ”Vilken dag var det nu vi skulle opereras nu igen?”. Min mamma och syster ligger i varsin sjukhussäng, sida vid sida, i rum 21 på avdelning 139. Min syster – med en njure mindre än vad hon hade dagen innan. Min mamma med en mer.
.
I juni i år stod 845 personer i Sverige på väntelistan för en organtransplantation i Sverige. I snitt dör en person i veckan från den väntelistan, bland annat för att organbristen är så stor. Trots att majoriteten av svenskarna enligt ett flertal undersökningar generellt ställer sig positiva till organdonation, är det ändå relativt få donationer som faktiskt sker. Det finns ett antal anledningar till varför det är så, men en är fortfarande att den avlidna inte har gjort sin inställning och vilja till donation känd.
.
Bakom de där 845 personerna döljer sig människor. Med familjer. Föräldrar. Barn. Personer som är beroende av att någon annan – i vissa fall levande, men i de flesta fall avlidna – ska ge bort en del av sig själv för att den som är sjuk ska få fortsätta leva. Det var min mamma, det kan vara din bror, ditt barn, eller så kan det vara just du.
.
Till min syster: tack för att du gett min mamma en framtid. Och för att du genom att hjälpa min mamma också såg till att hon lämnade sin plats i organkön och därmed lät någon annan komma ett steg närmare sin framtid. Det är det modigaste och mest osjälviska jag varit med om.
Till dig som läser: anmäl dig donationsregistret. Prata med dina anhöriga. Gör din vilja känd. Vi dör bara en gång, men den som får leva får leva varje sekund, varje minut, varje timme och varje dag efteråt.