.
Huset vi bor i under sommarens sista vecka är från 30-talet. Det har tio rum, gamla fönster och dörrar, ett mindre förråd till skafferi och ett topprenoverat kök. Här bor vi med tiotalet främlingar, som också vill komma ut till havet under sommaren. En dag står Jonny, min sambo, och gör lunch innan vi ska gå till stranden. Pensionatets glada föreståndare går förbi och i förbifarten häver ur sig något som vi har fått stå ut med i tre år nu. “Du har verkligen pli på honom, Alexandra!”
.
När "Att föda ett barn" av Kristina Sandberg kom ut för några år sedan fick den strålande mottagande och kritik. Och den har slukat mig den här sommaren. Vi får följa Maj när hon är i tjugoårsåldern och olyckligt kär i Erik, åh Erik, men blir med barn med den tråkiga Tomas. Maj bestämmer sig då för att bli den perfekta modern, hustrun, och hon bakar och lagar mat och diskar och tar undan efter alla på festen och stryker och städar. Och samma sak igen nästa dag.
.
Jag känner igen mig, relaterar. Precis som så många andra kvinnor som har läst boken. Fast Maj är en ung kvinna på slutet av 30-talet och jag lever nästan nittio år efter henne.
.
De gånger vi sitter flera personer runt vårt matsalsbord, maten uppäten, och mina tankar är redan vid disken. Hur lång tid kommer det att ta. Om jag bara får ta bort alla smutsiga tallrikar nu, då kan jag ha roligt sedan, slappna av. Ta en till öl, jag med.
.
Även om jag är en modern kvinna. Och även om min pojkvän är en modern man. Han gör betydligt mer hemma än vad jag gör. Men folk, ni vet, som inte känner oss, de har ingen aning. Och därför har jag "pli på honom" när han gör saker, som att laga en gemensam lunch eller städa vårt gemensamma hem. Som om Jonny är min anställd i mitt oavlönade företag; vårt hem.
.
Jag känner igen mig i boken, från när jag och min moderna man är på middag hos andra. Vill Jonny ha en öl och Alexandra kanske lite vin? Maten dukas fram, Alexandra frågar om hon kan hjälpa till med något. Maten äts, vill Jonny ha en till öl kanske. Faten plockas bort från bordet, Alexandra och de andra kvinnorna går flera rundor mellan bord och diskmaskin, torkar av bordet, knyter ihop soppåsen och bär ut. Medan Jonny och de andra männen sitter kvar vid bordet. Vill Jonny ha en till öl kanske?
.
Ingen kräver att jag ska plocka bort och att Jonny ska sitta kvar. Vi är ju moderna människor. Men varför känner jag, att jag måste? Eller kanske framför allt: varför känner inte Jonny samma sak? Vad händer med situationen, om jag också bara sitter kvar och inte erbjuder min hjälp? Ledtråd: Lat. Ung. Bortskämd. Så känner jag mig. Är det så de andra ser på mig också? Och vad händer om Jonny sitter kvar och inte erbjuder sin hjälp? Ledtråd: Ingenting.
.
Trots att moderna män städar, är föräldralediga och lagar mat. Inte enbart på lördagskvällen då alla kan berömma det perfekt grillade djuret, utan även snabbmakaroner en tisdag innan fotbollsträningen.
.
Moderna män, är duktiga. Och de får de höra hela tiden. "Men gu så duktig han jär, en Jonny, som städar".
.
För när den moderna mannen städar, lagar mat, viker tvätten, renbäddar och stryker sina egna skjortor, gör han det för att kvinnan ska få ta paus från sina uppgifter. Vi ser det inte minst i språket: det verkar inte spela någon roll hur många föräldradagar den moderna mannen tar ut, han fortsätter att vara barnvakt åt det gemensamma barnet. Han är duktig, eller kanske snäll, när han städar eller plockar bort middagen. Aldrig någonsin sägs det till min farmor. Eller till mig.
.
Vi är fortfarande Maj och Tomas. Och 30-talsvillan vi bor i sommaren 2016, har ett kök med en diskmaskin som inte ens låter, en spis med induktionshäll och saker som kokar efter 20 sekunder, en kyl med ismaskin, stora bänkskivor i marmor och en fläkt som knappt låter men som suger upp precis allt. Det är så mycket som har förändrats i det här köket. Men samtidigt nästan ingenting alls.