Under min högstadietid lyssnade mamma alltid på Rix Morronzoo på vardagsmorgnarna. Jag vet inte hur det är nu men kring 2002 behövde dagens gäst alltid välja mellan att bryta ihop eller bita ihop. Nästan alla svarade att de hellre biter ihop och jag är än i dag lika förvånad över det.
.
En gång frågade jag min mamma samma sak, och hon svarade tveklöst ”bita ihop”. Men hon är sådan, min mamma. Hon kan klara sig på bubbelvatten en hel dag och ändå kratta gården, tvätta fem maskiner, jogga med hunden, dra en sväng på Coop och tillslut göra middag till hela familjen. Hon klagar sällan också. Visst, hon ryter ifrån när något inte känns bra, men hon har mest troligt aldrig gråtit på jobbet till exempel. Och då är hon ändå omringad av en miljard barn åtta timmar per dag, fem dagar i veckan, och oftast utan övertidsersättning. Hon är en bitihopare, stärkt av Soda stream.
.
Jag är precis tvärtom. Jag måste äta flera gånger per dag och missar jag min dagliga stödbanan lägger alla mina system av. Jag får dessutom ont i magen av kolsyra. Och när någonting går fel och det känns som att det är på grund av mig, rinner jag ner till en liten gråtpöl, desperat efter någon eller något som kan dra mig upp. Det är först efter det som jag lyckas samla mig, bita ihop och kliva upp från golvet.
.
På mitt jobb har jag gråtit sju gånger på två år. Det är min reaktion när det går åt helvete, när projektet eller kampanjen känns övermäktig och ansvaret trycker ner mig till jordkärnan. Det är lite skamset att vara en som bryter ihop.
Det finns så lite pondus i tårar och att våga visa sig svag, trots att det förmodligen kräver mer mod än motsatsen.
.
Att bryta ihop, för att sedan kunna bita ihop, ger mig tillåtelse att för en stund känna att allt i tillvaron är så jobbigt och tungt och svårt, för att sedan kunna gå tillbaka några steg och inse att det faktiskt inte är så farligt. Då kan jag mycket lättare skrida till verket och rätta till vad som än gick fel. Det är en stark egenskap hos mig och jag är en stark person, även om jag ofta bryter ihop och även om jag har gråtit sju gånger på jobbet.
.
Ser ni, hur jag ställde tårar i motsats till att inte vara stark? Trots att jag själv har hävdat motsatsen några stycken tidigare, kommer det automatiskt för mig: jag är en stark person även om jag ofta gråter.
.
Det är kanske precis just där skon klämmer, att förmågan att visa känslor anses i stor mån som svagt. Hellre berömmer vi personer som knyter näven i fickan, som håller huvudet kallt (även om insidan brinner) och som inte visar så himla mycket känslor. Det är som den gamla generationens stolthet i att inte klaga så himla mycket lever kvar i folksjälen, trots att vi nuförtiden har självkörande bilar, utför allt möjligt med mojängen vi förut ringde med och låter kvinnor göra både det ena och det andra (fast inte för mycket, herregud, vad skulle vi ha för samhälle då va).
.
- - - - - - - -
De har inte insett att brytihopare
oftast är de modigaste personerna.
- - - - - - - -
.
Eller kanske kan vi dra en genusanalys över det här också, precis som med allt annat, och se hur vi gärna kopplar stora känslor till just kvinnor. Framför allt hur kvinnor överdriver känslor, som att gråta på jobbet till exempel. Den plats som så länge har varit en manlig domän. Och just därför kände jag mig först skamsen i stället för stark, när jag i veckan grät inne på ett av jobbets konferensrum. En överdrivande kvinna, som inte kan hålla känslorna i styr. Jag gissar att det var exakt så min manlige chef tänkte, eftersom han inte frågade hur jag mådde utan i stället kollade lite skrämt på mig och sedan gick ut ur rummet utan ett ord.
.
Det kanske är en blandning av båda alternativen, som ligger kvar och gror. Vi vill gärna vara den som drar sitt strå till stacken och är en hederlig arbetare på 40-talet som aldrig gnäller, och vi tycker kanske fortfarande att känslor är något som kvinnor pysslar med. Oavsett har inte min chef, eller så många andra för den delen, insett att jag efter mina tårar drar mig upp från golvet och städar bort all skit efter stormen. De har inte insett att brytihopare oftast är de modigaste personerna, som löser problemen mer effektivt direkt efter utbrotten. Och jag gör det dessutom alltid med påfylld energi, som om jag precis dragit i mig en liter bubbelvatten.