Som förälder tvingas du mer eller mindre in i ett engagemang om ditt barn vill vara aktiv i en förening. Du ska sälja bingolotter och toapapper, det finns inget val. Som pensionär engagerar sig många i olika ideella föreningar och hjälper till med allt möjligt. För att inte tala om de som engagerar sig politiskt. Men vad har dessa tre gemensamt? En hög medelålder.
Vad pysslar vi som är mellan 25-35 med? Har vi helt enkelt för mycket annat som upptar vårt fokus? Det är möjligt. Men jag vet ju att jag behövs. Och jag vägrar tro att grundbryheten dör ut efter 25. Så varför sitter jag hellre hemma och spelar datorspel än att gå ut och delta?
Jag frågade ett par av mina vänner hur de ställer sig till aktivism. De var eniga om att ordet hade en negativ betoning och inte var något man vill bli förknippad med. Därför borde jag inte blanda ihop aktivism med engagemang, något jag nu ändå lyckats göra.
Hur kommer det sig att min generation engagerar sig som mest på sociala medier? Det måste få ses som aktivism i en modern tid.
Vi har levt och många har även aktivt deltagit i rörelser som Black Lives Matter och MeToo. Vi delade bilder och taggar på sociala medier. Jag minns väl den första MeToo demonstrationen, när vi stod enade på Sergels torg och runtomkring mig fanns hundratals tjejer i min egen ålder. Om allt engagemang är trender borde ju min generation va bäst. Vi älskar både trender och sociala medier. Så varför tar det stopp?
Det är såklart enklare att dela en hashtag, inte minst för belysa inkluderingen. Det är en form som finns tillgänglig för alla, oavsett nivå på engagemang. Du visar ett stöd. Jag undrar dock hur många av dessa repostare (en användare som delar en bild som redan delats) som faktiskt har deltagit i ett demonstrationståg.
Jag undrar också vilken skillnad det gör egentligen. Mår barnen jag delar bilder av och swishar för verkligen bättre av mina 100 kronor? Jag vet inte. Men jag tror att de extra pastapaketen jag lämnar i kundvagnen till barnfamiljer som inte har det så gott ställt iallafall mättar en mage.
Det är tacksamt att bo i Piteå. Där vi har eldsjälar som aktivt väljer att göra saker för vår stad. Men engagemanget är också grunden för deltagandet. Hur ska vi skapa en hållbar stad som människor vill flytta till utan engagemang från den grupp som är allra mest önskvärd?