Juni 2020. Vi står samlade i en skogsdunge. Fyrkantiga tyglappar hänger i säkerhetsnålar från tröjorna. Spretiga siffror, designade med gammal spritpenna, lyser från allas framsidor. Stämningen är underbar. Efter en vår av isolering har vi nu samlat våra närmsta kompisar på ett och samma ställe. Jag hoppar upp och ner – det känns som att det är sånt man gör innan man ska springa ett lopp, och ropar sedan: ”Tio minuter till start!”
Hela mitt liv har jag fascinerats av löpning. Eftersom jag växte upp i stallet så var springande som motionsform något exotiskt – sånt jag bara sneglade på från sidan. Nyfiket, drömmande.
När jag efter studenten sålde min häst och gav mig i färd med att testa allt jag missat under mina tonår, stod därför löpning högt på listan. Jag gjorde ett försök, sprang en kilometer och fick sedan andnöd. Dagen efter berättade en kompis för mig att ”fem kilometer kan vem som helst springa bara på pannben”. Matematiken var solklar: det här var inte mitt, det var någon annans.
Ett år senare, ungefär när jag hade fått andan åter, provade jag igen. Jag sprang med min kompis Dennis (som brukar vinna fjällmaraton) och samtidigt som jag kämpade för mitt liv framlänges sprang Dennis baklänges – två meter framför mig utan tillstymmelse till svettpärlor. Inte mitt, den här gången heller.
Men långt mycket senare, för ungefär fyra år sedan, hände något. Jag fick ångest – och ingenting hjälpte förutom att röra sig framåt. Jag provade springa igen, men denna gång av andra anledningar. För att må bättre, snarare än att prestera. Jag sprang en kilometer. Två. Några veckor senare: fyra. Fem. Sedan två kilometer igen, för ibland var det så jävla jobbigt. Ytterligare några veckor: sju. Månader: åtta. Nio. Tio. Jag sprang en mil. När jag stannade andades jag sakta och oron i kroppen var borta. Jag var glad. Samtidigt drabbade den mig: sorgen över att denna läkande rörelse så länge kändes så exkluderande.
Starten går. Vi startar med två minuters mellanrum för att undvika prestationspanik. Hela våren har vi sprungit, peppat varandra, skickat rödrosiga selfies från löpspåret. Och nu är den här: allas första löptävling. En efter en går vi i mål, efter fem kilometers antidepp. Någon sprättar en folköl. En annan får ett meddelande från Runkeeper att detta var hennes näst längsta runda någonsin. Alla är glada och jag konstaterar: tio år efter mitt första löpsteg, blev detta äntligen mitt.