Människan består av en massa olika värderingar. Vad man gillar, hur man lever, vem man vill vara. Rätt så ofta, åtminstone för mig, så uppstår det en inre konflikt när två helt olika värderingar tvingas mötas i en och samma kropp.
Ett av mina huvudbryn av detta slag handlar om resor. I mig bor en person som älskar att se nya platser, vara på väg och möta nya vyer utanför fönstret varje dag. Men där bor också hennes motsats: hon som älskar att vara hemma – att sätta ner fötterna på samma sovrumsmatta varje morgon och höra samma träd vina utanför varje kväll. Båda sidor i mig lägger fram sina argument: frihet i kontrast till trygghet. Efter många års inre slagsmål har jag äntligen hittat lösningen. Båda sidor är nöjda. Husbil.
.
Utanför fönstret susar färgskalor av vårt land förbi. Ljusgrönt, för de björkkantade gräsfälten längs kuststäderna. Sandgrått, för torra och bleka kalhyggen i Västerbottens inland. Och så mörkgrönt, barrskogens bekanta dörrmatta som berättar att vi kommit till Norrbotten. Jag sitter i en blekrosa soffa och spanar ut genom sidofönstret på vår Fiat Ducato från 1986. I hytten sitter två av mina bästa vänner.
.
Jag befinner mig på en roadtrip genom norra Sverige. Vi är i ständig rörelse – reser, upptäcker, förundras – samtidigt som vi befinner oss innanför hemmets bekanta väggar.
Ibland öppnar jag Kartor-appen i telefonen för att kolla så vi håller kursen och när jag ser den blå pricken slå som hjärtslag längs de digitala vägarna känns det så självklart. Det där är ju ett levande hem som far fram.
.
Om dagarna fiskar vi, dricker kaffe och upptäcker nya platser. Hälsar på vänner, äter sena middagar och bastar. Sedan, när kvällen kommer och ljuset inte går ner, vänder vi tillbaka till hemmets trygghet. Fiaten. För varje dag blir det tydligt att det här är det perfekta sättet att resa och leva på. Alltid på väg, alltid hemma.
.
Husbilen är inte bara en lösning på den inre konflikten om hemma kontra upptäcksfärd. Den är också en dörröppnare för att resa mer lokalt och därmed också miljövänligt. I stället för en weekend i Krakow – en weekend i Fiaten! I stället för månader i Asien – månader i Fiaten!
Även om denna plåtburk kanske inte är den minst bensinslukande farkosten på vägarna, så lämnar den ju ett betydligt mindre avtryck i miljön än vad ett flygplan hade gjort. Och alla gånger vi kan undvika ett flygplan är ju, som bekant, bra.
.
Det vaggande ljudet av husbilens framfart avbryts plötsligt och jag vaknar till liv här bak i bodelen av ett oljud. Motorn ger ifrån sig ett oroväckande högt skrapande som tycks bli värre för varje kilometer. Fiaten är orkeslös och frågan hänger i luften: hur långt kommer vi ta oss innan den stannar? Och kanske är det just detta som är kronan på verket och det allra finaste med husbilslivet: att man uppskattar resan ännu mer, för att man aldrig vet när den kommer ta slut.