Jag sitter på balkongen i dagens sista solstrålar. Det är maj och klockan har passerat åtta, men det är fortfarande varmt. Spanien-varmt, för en norrbottning som mig. Lite längre bort hörs tunnelbanetåg som bromsar in och sommarfåglar som tar sats.
Jag har precis slagit upp datorn för att skriva veckans krönika. Tittar på det vita Word-arket. Jag suckar. Samma brinnande känsla som så många gånger förut inför en krönike-deadline: den här gången vill jag skriva om något som är VIKTIGT. Om något som betyder något.
.
Men som alltid efter en vansinnig period på jobbet finns det ingen struktur i huvudet. Inuti mig slår tankarna omkring som vårtecken – blommar överallt och försvinner sen lika snabbt för att lämna plats för nästa blomma, tecken, tanke. Flyktigt. Svårfokuserat.
Jag tittar ut över den guldfärgade vårkvällen som gömmer sig på andra sidan balkongräcket och hittar som så många gånger förut svaren i naturen. Varför krångla till det? Den här gången gör jag som våren – blommar och slår ut, släpper fram allt på en gång och låter det sedan försvinna. Om man vill skriva om sådant som är viktigt för en, sådant som betyder något – varför inte göra exakt just det.
.
Jag vill skriva om mina syskonbarn som springer nakna genom vattenspridaren en sommardag i juli – barfotabarn på en nyklippt gräsmatta. Om ansiktena som spricker upp i leenden längst fram vid kravallstaketet på en konsert, den exakta sekunden som artisten kliver ut på scenen. Sådana ansikten ser man ingen annanstans. Jag vill skriva om att stanna till på en parkeringsficka på en lång raksträcka någonstans i Norrbotten. Minuterna av kristallklar tystnad innan en bilmotor i fjärran närmar sig.
.
Jag vill också skriva om kompisar. Sådana som tröstar en, skäller på en, älskar en och får en att växa. Hand i hand genom midsommarfester, break-ups, dödsfall, flyttkartonger, livskriser och helt vanliga tisdagar finns de där – som en julgransbelysning runt hjärtat. Och så vill jag skriva om stallet. Om hästarna som lärt så många så mycket. Varma mular mot kalla barnkinder – världens bästa läromästare genom livet.
.
Jag vill skriva om baksidan av allt det roliga. Hur det känns när stressen hugger tag i en med vassa klor. Att vakna klockan fem på morgonen med hjärtklappning och börja svara på mejl, för att det är det enda som lugnar ner en. Om att våga gå sönder för att bli hel igen.
.
Jag vill skriva om lukten av solskyddsfaktor, om att höra en ny favoritlåt för första gången, om drömmar som går i kras och andra i uppfyllelse. Jag vill skriva om norrsken, föräldrar, skogen, havet, systraskapet och en massa andra saker som slår upp i mig som våren den här kvällen.
.
Men i väntan på det ... så skriver jag bara en krönika om att sitta på en balkong en kväll i maj och ägna en lång stund åt att tänka på saker som betyder något för en. För ibland är det precis just det som är viktigast av allt.