Vad är det för besked jag ska vänta på? Nej, det är inte jag som frågar. Det var Stefan Löfvens motfråga när en reporter undrade varför han inte inväntade Vänsterpartiets besked innan han i onsdags avgick som statsminister och riksdagsledamot.
Både Löfven och hans påtänkta efterträdare som statsminister, nuvarande finansminister Magdalena Andersson, verkar se på Vänsterpartiet som en dörrmatta. Ett parti som bara ska finnas där med sitt passiva stöd och om inte, som det hetat på sista tiden, bemötas med "kallt stål". Men allt har ett pris.
Det är väl troligt, men inte säkert, att Nooshi Dadgostar kommer att ge sitt stöd till Magdalena Andersson, som därmed skulle bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Sist i Norden med den saken. Sossarnas slår på stora trumman och menar att Vänsterpartiet inte kan sabba denna historiska händelse.
Uhu, trodde att det handlade om politik och inte kön. Jag är övertygad om att Magdalena Andersson får skippa det "kalla stålet" och förhandla för att få stöd av ett parti med åtta procent i senaste riksdagsvalet.
Socialdemokraterna har ju uppenbarligen redan gjort Centern nöjt. Det måste innebära tämligen rejäla eftergifter när det gäller skogen och strandskyddet. Vi får väl se vad det landar i.
Ledande sossar påpekar gärna de eftergifter till SD som Moderaterna troligen skulle tvingas till i regeringsställning. Märkligt att i nästa andetag ställa krav på vänstern att rätta in sig i ledet. Vänstern lärde sig i somras i frågan om marknadshyror och kampviljan verkar vara fortsatt god. "Varför ska vi rösta på en sosse bara för att hon är kvinna om hon bedriver högerpolitik" har det muttrats.
Ja, varför? För att det andra alternativet är sämre? Men jag tror inte att vänstermänniskor i Storbritannien en gång i tiden tänkte att "Wow, vi röstar på Margaret Thatcher för att hon är kvinna". Därmed ingen direkt liknelse mellan järnladyn Thatcher och Magdalena Andersson.
Det är självfallet skillnad mellan en blåbrun röra strösslad med lite Livets ord och en rödgrön röra toppad med nyliberal centerpolitik. Nu är det väl inte särskilt mycket rödfärg kvar i det socialdemokratiska partiet och den som inbillar sig att Magdalena Andersson lutar mest åt vänster får nog fundera en gång till.
Men i en mer allmän betraktelse är det förstås på tiden att Sverige får en kvinnlig statsminister.