En bekant berättade om hur hennes vuxna dotter, en kulen höstkväll, stötte på en räv i ett av stadens parkeringsgarage. Detta var, föga förvånande, en ny erfarenhet för den unga kvinnan och hon visste således inte vad hon skulle ta sig till. Hon gjorde dock vad varje erfaren människa skulle ha gjort: Hon ringde sin mamma för vägledning. Det är klart att mammor vet hur man gör när ett vilt rovdjur har råkat hamna i ett parkeringsgarage!
Visst är det vackert ändå – hur dottern högaktar sin mamma? På något sätt är det höjden av vuxenhet, att förväntas veta hur man gör med rävar i garage. Det är vackert och lite skrämmande. Jag går ju mest omkring och leker vuxen. Testar lite, i väntan på att bli påkommen.
När mina barn var små levde vi i flera parallella universum samtidigt. Sonen vaknade tidigt som attan, reste sig ur sängen, satte ett svärd i bältet och sedan var han pirat resten av dagen, varje dag, i flera år. Dottern var en lillasyster. Jag var hennes storasyster och blev tilldelad diverse repliker som skulle föra lekens handling framåt.
Att barndomen är fylld av lek och rollspel är något vi tar för givet, men när slutar vi egentligen att testa roller av olika slag? Tonåringens sökande efter en egen karaktär kan vara svårare för omgivningen att genomskåda som lek, men visst är det i viss mån just vad det handlar om? Är jag så här? Nej… Men kanske så här? Eller så här? Det som förvirrar med tonåringar är att de bor i kroppar som ser nästan vuxna ut, men i huvudet pågår fortfarande den sökande rolleken – kanske mer än någonsin.
När tonåringen blir vuxen och får egna barn, då är väl lekandet över? Nej, jag tror faktiskt inte det. Bär inte du också omkring på inre bilder av vad det innebär att vara en vuxen människa, för att sedan härma dem så gott det går? Det kan inte bara var jag som efter en riktigt bra film, med en inspirerande huvudkaraktär, lånar några attribut och leker en smula, i största hemlighet så klart.
Jag vill ändå tro att det blir mindre lek och mer äkta vara för varje år som går, men fortfarande, vid varje läsårsstart, när jag står vid katedern och hälsar välkommen till årets föräldramöte – då leker jag fröken. Jag tänker på min egen fröken Kristina på Norrmalmskolan och försöker härma hennes sätt att vara. Hon blir liksom någon jag kan hålla i handen, så där i tanken du vet.
Är det kanske så att världen är en scen och att vi är skådespelare? Vuxenrollen kanske vi faktiskt förvärvar på riktigt, tack var idogt lekande. We’ve faked it till we made it, liksom.
Räven då? Enligt hörsägen tassade den vidare i höstnatten, sökandes sin identitet.