Många längtar efter att räntorna ska sjunka, efter mat på bordet. Vissa längtar bort, andra efter att slippa klimatångest. Andra längtar efter fred på jorden.
Utan att veta kan jag tänka mig att Arvidsjaur-politikern längtar tillbaka i tiden. Att han ångrar sitt beteende. Hans stora längtan fick nämligen hela hans värld att rasa. Det kanske är orättvist tycker du? Rimligt tycker jag som anser att övergrepp mot barn är något man absolut inte får längta efter.
Jag läser insändare och ledarkrönikor som diskuterar hur fenomenet Dumpen får allt mer uppmärksamhet och acceptans som en spelare i kampen mot pedofiler. Fram till nu har jag inte ägnat särskilt mycket tanke åt detta ämne. Jag har tyckt att Dumpen kändes lite mer som X (Twitter) 2010. En mörk vrå man undvek. Nu inser jag att dess närvaro och konsekvenser är något att reflektera över.
Jag har inte heller reflekterat över hur Dumpens närvaro på internet påverkar samhället och vad konsekvenserna blir.
Nu känner jag dock att det är dags att fördjupa sig lite.
Tidigare tänkte jag att du är sjuk i huvudet om du tycker det är rimligt att jaga barn för sexuella möten och då borde du hängas ut.
Jag har alltid trott att de som jagar barn för sexuella möten förtjänar att hängas ut. Dumpen exponerar vecka efter vecka män som sökt kontakt med barn, och folkdomstolen utdömer sina egna straff. Men vilka är konsekvenserna av denna masshysteri?
Människor tar saken i egna händer. Personer som blivit uthängda väljer att avsluta sina liv. Trots det, år efter år, fortsätter webbplatsen att konfrontera, filma och hänga ut personer. Jag kan inte säga att det är varken rätt eller fel. Men frågan jag ställer mig är dock hur vi hamnade här. Hur kommer det sig att en avdankad höjdhoppare med entourage blivit de som tar striden? Vart är ansvaret och hur kan vi förlita oss på en webbplats i denna fråga?
Sen tänker jag ett varv till och inser att det är precis det här som gemene man längtat efter. En allmän skitplats att hata på.
Ett Flashback in real life.
Rimligtvis borde vi kanske börja se oss över axeln. Uppmärksamma problematiken som bevisligen även finns i vårt närområde. Vem borde ta ansvaret? Kan vi lita på folkdomstolen i detta fall?
Jag längtar nu efter en värld där barn kan växa upp utan rädsla för övergrepp.