En morgon vaknar jag av att magen är uppsvälld och gör ont. Det går säkert över i morgon, tänker jag, och tar på mig ett par lösa byxor. Men det går inte över, det blir bara värre. En dag kan jag inte ta mig upp från fosterställning och så fort jag äter skriker magen ifrån. Något är fel.
Läkaren vill ta en massa blod för analys och jag får med mig provrör att bajsa i och förvara i kylen. Vad bra att jag precis har blivit sambo, tänker jag, och tar de fem rören i handen och hasar mig hemåt.
”Du har stressmage, din kropp säger ifrån”, meddelar läkaren några veckor senare. Men det är inte så lätt att sluta stressa. Världen är uppochner, jobbet är osäkert och allt ska bli färdigt innan semestern, om jag ens kommer att få någon semester i år.
Kanske kan gamla rutiner hjälpa i all den här oron, resonerar jag, och går till kontoret en dag. Och då kommer den, kommentaren jag förr i tiden så starkt önskade att få: ”Vad smal du ser ut.” Det har tagit mig så många år att omvandla den kommentaren, till något annat än en komplimang. Så många självhjälpsböcker och timmar terapi, så mycket tankekraft och energi som jag har lagt på att försöka avdramatisera kroppen och att låta den vara just en kropp, utan värdering. Oavsett om den förändras eller inte, oavsett om den är stor, liten, bred, tränad eller otränad.
De kan ju inte veta allt det här, de som under hela dagen ger mig den kommentaren. De vet inte vad jag har gått igenom och vad det ordet triggar hos mig. De vet inte att jag efter den kommentaren gör allt jag kan för att inte kicka igång gamla belöningsmönster. Det var ju dessutom i, vad jag tror, all välmening. Och precis där ligger problemet. Att en kommentar om att någon annans kropp är smal inte ses som just en kommentar – utan som en komplimang.
För så många är det livsfarligt, att se på ”smal” som något lyckosamt. Det tar år att träna om hjärnan, att få den att inte bry sig, men det tar bara en sekund att falla in i gamla mönster igen. Så, sluta kommentera andras kroppar. Sluta säga att de är smala, tjocka, långa, korta. Vi har ju faktiskt ingen aning om vad andra människor går igenom.
”Men gud, vad fräsch du ser ut, skitsnygg ju”, det fick min gamla kollega höra om och om igen, när hon kämpade mot tarmcancer. Månader av smärta och det kokade ner till att hon var fräsch och skitsnygg, när hon hade rasat i vikt. Jag lämnar er med det, att reflektera över.