Ett virus har rivit fram i världen och förändrat allt. Hur vi rör oss, jobbar, umgås och inte minst, ser på framtiden. Men mitt i all distans, rädsla och saknad, i alla frågor om hälsa, jobb och ekonomi, har något vackert vuxit fram i mitt liv och fått mig att inse, vad som faktiskt är viktigt i livet. Så jag skrev en ögonblickstext om det och väljer nu att dela den. För det viktigaste som finns är väl ändå, att älska. Oavsett vad.
Det har gått sju minuter eller fyra år, jag har ingen aning, men jag ligger fortfarande och stirrar på ditt högra öga. Räknar ögonfransarna, elva tolv tretton, tappar räkningen, börjar om. Din mun är stängd och jag lägger en hand på din mage, andas du. In ut in ut och elva tolv tretton igen. Längst ut, alldeles i vrån, är tre fransar vita. Vad vet jag inte om din sovande profil, testa mig.
Mitt pekfinger i din öppna hand och du stänger den lite, kanske i sömnen, eller håller du på att vakna. Stryker längs livslinjen, visst är den lång, visst är den lika lång som min. Hur många har lagt sina fingrar i dina händer, hur många har räknat dina ögonfransar, hur många har fått ligga såhär med dig, innan mig. Känner jag deras närvaro i rummet, lämnas celler kvar eller är de för alltid bortsköljda, lika borta som gamla känslor, tankar, önskningar. Jag vet inte, vill inte veta, vill veta, skräms av tanken, skäms av den. Kan inte bara vara här, finnas här, utan att undra, utan att slitas itu av tanken, att någon annan har kunnat din sovande profil utantill. Innan mig, innan mitt liv började om, från år noll och framåt.
Jag vänder mig åt andra hållet, mår lite illa över de här tankarna, vad de gör med mig, men sen snabbt tillbaka igen. Vad kan jag inte om landskapet av pigment till vänster om din mun, precis innan käklinjen. Två små födelsemärken, och ett större på halsen. Måste ta på dem, bara känna lite snabbt, låta mitt fingeravtryck vila över huden där den så knappt märkbart buktar ut.
Du vrider lite på dig, spänner ut benen, smackar med munnen, och du ler. Ler för att där är jag, som inte fanns för tio månader sen, men som nu ligger bredvid dig. Att det är så lätt att glömma, att du ler när du vaknar varje morgon. Och jag tittar ner på min högra handled. Våra initialer, nu i svart men som sen kommer att bli suddigt i kanterna, men för alltid där.
Tänk att få älska och bli älskad, så starkt berusat, att tillslut få nog med kraft att också älska sig själv.