Jag var arton när Castor kom hem till oss. Vi hade aldrig förut haft hund och vi visste inte riktigt hur man skulle göra. Pappa hade någon idé om att jaga med honom, att Castor skulle bli en hund-hund som sov i en egen bädd och inte i sängen, och som skulle lyssna blint på inkallning.
Det tog bara några dagar och sedan sov Castor mellan mamma och pappa varje natt. Han lyssnade sisådär på inkallning och jag tror att han kunde jaga, litegrand i alla fall. Men framför allt var han så oerhört pussad på. Ingen annan hund har någonsin fått så många pussar på nosen. Den ludna, prickiga hundnosen. Han ville vara med, hela tiden. Samla flocken. Slicka farfar i örat, sitta i Staffans knä, lägga sig på mammas ben i soffan. Och såklart, ligga sked med pappa. Så nej, Castor blev aldrig någon hund-hund. Han blev i stället allas älskling.
En vardagkväll, mitt i vintern, smet han ut och fick syn på en katt som han naturligtvis började jaga. Katten springer rakt över trafikerade Munksundsvägen och jag ser att det i fjärran kommer en bil, jag ser timingen, ser att bilen kommer att träffa Castor om han följer efter katten. Så jag slänger mig rakt ut på vägen, riskerar mitt liv, för att hunden ska få leva.
Tretton år senare går sprutan in och hans kropp stelnar. Jag ser hur livet försvinner från hans ögon. Hur min älskade lillebror, min pälsbästis, inte finns mer. En timma senare måste jag hoppa in i ett jobbmöte och presentera saker för kunder. Skicka mail, fixa dokument. Bita ihop. Jag måste glömma min förlust och gå vidare, hålla uppe humöret, inte bli så påverkad - för att det bara var en hund. Ett husdjur. Det är ingen som får ta ledigt från jobbet för det.
Det är så många som inte förstår det här, men Castor lärde ju mig att älska på ett helt nytt sätt. Att slänga mig framför en bil för att han skulle få fortsätta leva. Jag hade gjort det igen. Och jag är så glad över att det blev just Castor kom till vår familj och att det var just han, som lärde mig att älska på riktigt. Att ta hand om någon annan än mig själv.
Så jag får nog ha sorg i bröstet, tårar i ögonen och svårt att se bilder på honom ett bra tag till. För, Castor var aldrig bara en hund.