Det är tjugotvå grader och sol och vi är på en båt. Den glider långsamt längs Årstaviken, förbi Södersjukhuset. Det är en helt otrolig sommarkväll, så här innan sommaren har börjat på riktigt.
Under pandemins första veckor var det slut på jäst och pussel här i stan. Jag letade frenetiskt och hittade tillslut ett ynka paket för söta degar. Det sista pusslet som fanns kvar var en karta över London, i tusen smärtsamma bitar. Vi var många som tyckte att det var lite mysigt att vara hemma och baka, lägga pussel, lyssna på ljudbok. Vila.
Efter ett tag började det knaka i fogarna, det var så längesen man hade träffat andra människor. Behovet efter att få vara i varandras närhet på riktigt, växte. Så något litet restaurangbesök kan vi väl kosta på oss, vi har ju varit så duktiga nu. Sen började allt fler bli sjuka, riktigt sjuka, och vi flydde hem igen. Det blev på allvar, på ett sätt det inte hade varit förut. Det var inte mysigt längre.
Och nu. Det går inte att motstå en båttur när vår kompis fyller år. Vi passerar Södersjukhuset och Tantolunden närmar sig. Bruset hörs på långt håll. Den lilla stranden vid parkens ytterkant är proppfull av människor. Den långa, L-formade bryggan ser knappt ut att hålla för alla barn som springer på den. Den enorma gräsytan är fullkomligt täckt av filtar, engångsgrillar, portabla högtalare, kubbspel och öl. Det är tjugotvå grader och sol, en kväll i juni. Men mitt under en pandemi.
Dagen efter förväntar jag mig arga kommentarer om parkhysterin. Om att viruset inte slutar att spridas, bara föra att det är sol. Men det är tyst. Var är de arga rösterna, som kritiserade Black Lives Matter-demonstrationen för att gå emot riktlinjerna? Demonstrationen som för så många är livsviktig, till skillnad från en parkkväll? Protesten under vilken så många bar skyddsmask och handskar, jämfört med en dag på stranden i badkläder och med några promille i blodet.
Vi glider förbi Långholmen. Samma sak där, folk överallt. Och på Kungsholmen. Och i Vasastan. Människor som vill vara ute i solen, som vill ha en normal sommarkväll. Jag förstår dem, jag är ju likadan.
Men var är kritiken mot mig? Varför är det så tyst? Var är alla ”jag är också antirasist men…”-röster, som skrek så högt när folk protesterade mot ett system som sviker, generation efter generation? Var är ni? För det kan väl inte vara så, att ni sitter i Tantolunden, med en kall lager i handen?