Min vinterjacka har en stor fläck mitt på bröstet. Jag vet inte vad det är, jag har inte testat att ta bort den ännu. Jag har alltid katthår någonstans på kroppen, hur mycket jag än rollar. Så fort jag kommer hem kastar jag av mig kläderna, sätter upp håret i en tofs och drar på mig mina håliga mjukistajts. En gång hade jag en matlåda i kylen i en månad. När jag väl vågade öppna den, kunde jag inte se vad som en gång hade varit där i. Någon gryta kanske? Eller var det en soppa? Ingen aning.
Nå, jag städar. Mitt hem är för jämnan rätt normalt rent, ändå. Jag duschar och har på mig vanliga människokläder. Jag sminkar mig ibland. Men under pandemin har min bekväma, obrydda sida fått grogrund och jag har knappt tagit av mig mina håliga tajts. Jag sminkar mig knappt längre, för vem ska jag sminka mig för, min datorskärm? Och jag orkar inte ha det fint och rent hela tiden, jag får ju ändå knappt besök.
Men samtidigt – när jag lägger ut bilder på Instagram så vinklar jag kameran så att det lilla, lilla utsnitt som mina följare får se, är fint. Hålet i sofftyget är en millimeter utanför bilden. Mina håliga tajts likaså. Därför landade Hellquist krönika så starkt hos mig. Jag ljuger ju på internet, om hur både jag och mitt hem ser ut. Det gör förmodligen varannan person, men jag? Herregud, jag har gått ut på krogen i långkalsonger en gång.
Häromdagen berättade en kompis att hon inte har en enda kvinnlig kollega, som inte har gjort fillers eller botox. I veckan rapporterade P3 Nyheter om att skönhetsingreppen har ökat under pandemin. Den ständiga fasaden, den polerade ytan – varför ska vi vara så otroligt fräscha, så vackra hela tiden? Vi är inte ens fria under en pandemi, en tid då vi ska hålla oss hemma större delen av tiden. Inte träffa så mycket folk. Hålla avstånd.
Jag vill så gärna publicera en helt vanlig bild, där man ser mitt hem och mitt utseende precis som det är just nu. I tajtsen, utan smink, med håret i en tofs. Men det har blivit ett ställningstagande, att visa den ofiltrerade sanningen. Så jag känner mig ensam i smutsen, ensam i obryddheten. Men jag vet ju att ni är där, ni måste vara där. Visa er! Våga vara smutsiga! Våga gå emot industrin! Vi måste våga vara annat än vackra och fräscha hela tiden. Snälla, säg att ni också är där, en millimeter utanför bild.