Maten har precis serverats men jag kan inte äta, för att jag håller på att dö. Den höga pulsen och den ofokuserade blicken, händerna som skakar. Märker de allt det här, kollegorna och kunden som sitter runt bordet? Hur kommer de reagera när jag pang, dör, druttar ner i fisksoppan med ansiktet först?
Tillslut ringer min telefon och jag måste ta det, och när jag kommer tillbaka är det dags att gå. Jag har ätit tre skedar av soppan och det är det enda jag har fått i mig på tjugofyra timmar. Allt gör ont och ja, det är nog nu jag kommer att dö.
Jag vet inte varför jag har fått panikångest igen. Trots att jag är så lycklig, trots att jag har allt jag någonsin kunnat drömma om, trots att det känns som om jag är på precis rätt plats, på precis rätt tidpunkt och alla stjärnor står i linje. Trots det får jag panikångestattacker. Pulsen rusar, hjärtat vill bulta sig ut och iväg från min ogästvänliga kropp, hjärnan spinner, spinner, spinner bort.
Varför mår jag så dåligt när jag har det så bra? Det frågar jag kvinnan som sitter mittemot mig. Det här rummet, är det här jag kommer att bli frisk igen? Någon orkidé i fönstret, en whiteboardtavla, två stolar och den där himla kartongen med snytnäsdukar mittemellan oss. Men också ett par snälla ögon som aldrig kollar på klockan utan hela tiden på mig.
Man kan säga vad man vill om vården. Herregud, jag vet. Alla från Piteå känner någon som har behövt föda sitt barn i bilen, på vägen till Sunderbyn. Och köerna, den korta mottagningstiden, vårdval och 1177 och allt vad det heter. Jag vet, att det är långt ifrån perfekt. Jag vet, att hela systemet kan förbättras. Att allt kan utvecklas och bli säkrare, mänskligare, smidigare.
Men tänk att oavsett vad vi jobbar med, vilken bakgrund vi har, om vi kommer från pengar eller inte, så kan vi alla få hjälp. Det spelar ingen roll, så länge vi klarar att boka in en tid och frigöra en halvtimma då och då, så får vi alla en chans att börja må bättre. Kanske till och med bra. Det kanske låter självklart men vi vet ju alla, att vi är få förunnade i det här jämfört med så många andra länder.
Terapeuten mittemot mig vill träffas två gånger till innan vi kan göra en plan för hur jag ska göra hjärnan friskare. Min väg mot att slippa dö i soppan, har hittills kostat mig hundratjugo kronor. Vi skattar förjävla lite, är det enda jag kan tänka på när jag är ute på trottoaren igen.