Har uppsökt vindsförrådet i jakten på den Röda boxen för FA (farligt avfall). Ett ointagligt föremål Piteås medborgare erhöll från kommunen i uppfostringskampanjen för renare miljö genom sopsortering. Det var en afton i april 1998 och jag har fortfarande inte lyckats överlista den, men nu ska det ske. Om inte annat så med dynamit, fast då stiger väl SD:s opinionssiffror ännu några streck.
Den Röda boxen ska få tjänstgöra som “Krislåda” i händelse av Corona. För att inte svälta ihjäl som Corona-gisslan ska jag samla på mig ett nödförråd av diverse konserver, vatten (gärna något starkare när ångesten sätter in), spritkök, pannlampa och batterier samt plåster och en säck foder åt hunden. Klart och betalt.
Corona-viruset är ingenting att skoja om. På radion hör jag en professor sakligt och osentimentalt säga att tusentals kommer att smittas, några tusen blir svårt sjuka och något tusental kommer att dö. Viruset är allmänfarligt, samhällsfarligt och livsfarligt, vaccin saknas och .det är inte bara gamla och svaga som drabbas, även unga friska kan bli jättesjuka. Men vi ska inte vara oroliga, sägs det uppmuntrande. Nähä. Allt är under kontroll och beredskapen god. Jaha. Blir vi sjuka och dör sker det under ordnade former. Ingen panik. Förstår jag rätt?
Å andra sidan är det här viruset inte farligare än en vanlig influensa och inte alls lika farligt som sars och mers, lyder ett annat expertutlåtande. Väljer att tro på det. Vanliga flunsor har jag överlevt med god marginal. Sars har jag aldrig haft, mers har jag inte ens hört talas om.
Corona eller inte. Alla dör inte av virus. Även åldrande kan sluta illa. Vissa räknar med det. Inser att jag hamnat på Nedräkningslistan. Att gamarna börjat cirkulera ovanför mitt huvud. Insikten kommer av små brev i min postlåda med texten “Går du i säljtankar? Vi värderar ditt hus gratis.” Och i mobilen piper sms med frågor som “Är det tid att sälja din Toyota?”
Nej, är svaret på båda frågorna. Den som ska ha ut mig ur huset får dra mig baklänges och jag kommer att skrika och sätta ner hälarna så det blir skrapmärken i parketten. Och bilen – man säljer inte en gammal vän.
Förresten är jag bara femti, okej femtifem, enligt Ingmar Skoog, en av mina älsklingsprofessorer, och var är nu den där Röda boxen tänker jag och nynnar på Jonas Gardells protestsång mot Döden som uppmanas ta semester “ … för vet du jag vill leva litet till …”