Det är 18 timmar in och jag äter redan överkokta makaroner och köttfärssås med sked ur kastrull. Matbordet har gått från matbord till matbord/avlastningsyta/målarstation/labb. TV-antennen, döpt till Judas på grund av sina egenskaper, är flyttad från fönstret till soffan i framstupa sidoläge då det endast är där den hittar signalen. Idol skvalar i bakgrunden och till makaronerna sippar jag andra omgången te på samma påse i muggen som utan att diskas nyss innehöll tredje omgången uppvärmt kaffe. Frågan tar form i bakhuvudet. Vem är jag?
Innan jag bytte kvadratmeter jag kallar hem hade jag en ganska klar bild över hur jag skulle leva. Inte som min storebror som äter Karins Lasagne från Willys när han inte äter burkköttfärssås. Jag skulle laga riktig mat. Skulle hacka grönsaker. Skulle duka och hade köpt fina glas för en krona styck på Kupan. Vem är jag? Vem är denna oengagerade slusk till ungdom som stilla ifrågasätter om en egentligen behöver diska? Hur odlas bakterier, och hur farliga är de ens? Kan jag dricka direkt ur mjölkpaketet nu när ingen annan ska dela innehållet? Skamligt men lite trotsigt prövar jag, och ja, mjölken var godare the-slusk-way. Kanske bor det en slusk i oss alla. Det är faktiskt inte så kul att duka till en person. Eller koka nytt kaffe. Eller anstränga sig. Jag tänker att det löser sig. Det är en fas. Jag är 18 timmar in i detta nya liv och överkokta makaroner har på något sätt charm när en endast är 18 timmar in.
Det går 24 timmar. Jag äter kalla tunnpannkakor med smör och dubbeldoppar kniven i smörpaketet. En ny pensel ligger på avlastningsytan/målarstationen/labbet som jag inte längre ser som ett matbord utan pannkakorna intages i soffan. Det bor en spindel på toan och jag tänker inte slänga ut den, hittills är det den enda levande varelsen förutom jag själv i stugan, och jag har börjat ifrågasätta min egen existens. ”Vansinnet gror” mumlar jag till spindeln och Judas som svek mig även denna kväll. Kylskåpet tar ett Darth Vader-andetag och plötsligt har jag en till att prata med. ”Tyst med dig”, hytter med fingret och får ett telefonsamtal. Det är verkligheten som ringer. Tror jag. Elin pratar om jobb och bussresor men jag tänker mest på hur omvärlden kanske är en alternativ verklighet. En sådan som jag besöker ibland. Det går ytterligare tre timmar, jag säger godnatt till spindeln, Judas och Vader, dricker mer te även om tänderna är borstade och tar upp boken jag läser. Försvinner i ännu en verklighet.