Jag är smärtsamt medveten om att jag kommer att få sota för dessa ögonblick om tio minuter när det är dags att åka och jag skulle ha gjort vad som helst för 120 sekunder till att göra mig i ordning på.
Vad denna oförmåga att tänka framåt i tiden egentligen säger om mig som person vill jag nog inte gå in på.
Jag, vi kan kalla mig NutidsAnna, skjuter väldigt gärna upp saker som FramtidsAnna sen får ta itu med.
När nutiden sen hinner ifatt framtiden vill jag bara slå på DåtidsAnna vars saknad av disciplin och handlingskraft satte mig i denna stressiga situation.
Det kan vara skolarbeten som lämnas in i sista minuten, en buss man nästan hoppar på i farten, eller en banan i väskan för att man inte hann äta nåt ordentligt. Och jag tror att nästan varenda kompis jag någonsin har haft har fått det där ”hejjj, blir lite sen…” – smset.
Så ser min, och säkert många andras vardag ut. Jag är dock övertygad om att vi alla faktiskt kan vara ute i god tid med saker och ting, det är nog bara så att de stressiga vardagsmomenten inte känns viktiga nog för att man ska anstränga sig till sitt yttersta.
Vissa gånger kan jag faktiskt inte göra saker snabbare än jag redan gör dem, men jag erkänner, jag är dålig på att planera också.
Detta fenomen kan man ju välja att se på ur olika synvinklar. Antingen väljer man att tycka att jag helt enkelt är lat, vilket brukar vara en populär slutsats, eller så kan man se det lite mer nyanserat, och mer som ett samhällsproblem.
För länge sen stämde man träff ”när solen stod mellan kyrktornet och den gamla tallen” men nuförtiden är det nästan på sekunden.
Har man sagt tio över ett så är det tio över ett. Inte nio eller tolv över. Stannar man upp en minut för att knyta skorna så kan man räkna med ett meddelande av ”men var är du egentligen?”- karaktär. Vi, människor av idag, kanske helt enkelt har glömt bort hur man tar det lugnt och väntar.
Vi vill inte vänta på någon eller något, och gud nåde om någon ser dig stå där och bara vänta!
Nej, fram med mobiltelefonen isåfall och låtsas skicka sms eller spela lite Flappy Bird. Även medelålders människor som jag trodde kunde njuta av lite stillhet någon sekund sitter med böjda nackar och läser mejl, checkar facebook och kollar väderprognosen, eller vad nu medelålders människor kan tänkas göra på sin iPhone.
I våra maxade liv räknas varje sekund, för man har ju chansen att förbättra något hela tiden. Svara på ännu fler sms, bättra på mascaran, ringa tillbaks till den där personen, läsa den där boken, skriva den där skoluppgiften eller kanske att gå till bussen en sekund tidigare.
Listan är oändlig, och även kraven på att man ska ta vara på livet.
Men svara mig då på denna fråga, när jag ligger kvar i sängen två minuter extra en onsdagsmorgon, är det inte just det jag gör?