Ute kvittrar gräset och fåglarna grönskar, vårbäcken skiner och solen porlar fram bland glömda höstlöv. I alla fall enligt min sanning. Om det kan kallas en sanning. Och om den ens är min, och inte omedvetet konstruerad.
I dag finns otaliga medier där vi kan höja våra röster. Vi kan dela våra tankar, artiklar, klipp eller statusar. Internet är fantastiskt, och i teorin skulle man kunna tro att denna kanal för den lilla människan skulle gynna demokratin och öppenheten, men är det verkligen så?
Fördelen med öppna och relativt ocensurerade medier så som Facebook, bloggar och e-tidningar är att vi har tillgång till alla möjliga individers perspektiv och tankar, vilket medför att vi stöts och blöts mot varandra och en åsikt som man tidigare avfärdat som galenskap nu plötsligt kommer mycket närmre och man tvingas att förhålla sig till den, på ett eller annat sätt.
Vi slipas mot varandra och får större förståelse för våra medmänniskor, våra mentala gränser och kanter får lite rundare hörn.
Det var en god tanke. En utopisk tanke. ”Relaterade artiklar”, ”Populärt i ditt nätverk”, ”föreslagna vänner”. Dessa sätt att anpassa flöden efter vad vi tidigare sökt på, vilka vänner vi har och vilka sidor vi ofta besöker motverkar idén om öppna kanaler där information, ideologier och influenser strömmar fritt.
I stället stängs vi omedvetet in i vår egen bubbla och bekräftar oss själva, vilka vi är och att våra åsikter är korrekta.
Eftersom det i våra flöden bara finns människor som argumenterar för samma sak, skrattar åt samma politiker och viftar med likadana flaggor kan trångsyntheten ljudlöst smyga sig på utan att vi ens uppfattar vad som händer.
Våra sinnen tillåts vara enkelriktade och våra hörn vassa och kantiga.
Med vassa hörn kan man intala sig själv att gräset kvittrar och att fåglarna grönskar, speciellt i en miljö som bekräftar och befäster att det är så.
Man kan utan reflektion och kritiskt tänkande skapa sin egen sanning. Visst går det att diskutera ifall det egentligen är så dåligt. Att leva i en anpassad värld som får en att må bra kan till och med låta helt okej.
Men vad händer när man går ut i verkligheten och inte längre är i sin bubbla av samförstånd?
Att vara övertygad om att vi alla är överens när vi egentligen inte är det kan vara en farlig illusion.