Det är klart att åsiktsyttringen är tagen ur sitt sammanhang, och att händelsen är ett resultat av tidigare kommentarer och situationen i övrigt, där vi diskuterade om hurvida det var någon skillnad för killar och tjejer att komma ut som homosexuella. Men jag kunde fortfarande inte tycka att det var kul. Jag blev bara överraskad och upprörd.
Att predika om vad alla andra ska tycka är meningslöst, och att trycka ner sina egna värderingar i halsen på någon ger lika lite för den personen som för en själv. Tyvärr. Det enda man kan göra är att skaffa sig alla fakta, och sen känna efter själv vad man tycker är rätt och fel.
Röstar jag på ett visst parti för att min mamma gör det, eller för att jag förstått vad de står för och håller med? Bygger min åsikt om homosexualitet på något jag hört, eller att jag förstått innebörden av kärlek och sen tolkat det utifrån mina egna tankar?
Hur kan det vara så att det fortfarande inte är okej att två killar hånglar med varandra? Det första misstaget jag tror folk gör är att de tänker att de har något med andras sexuella läggning att göra. Skrattretande nästan. Vi är så fruktansvärt måna om att tala om att alla är unika, och att man ska vara den man är, och ”låt ingen säga till dig vem du ska vara”. Vår demokrati bygger på att man ska få ha olika åsikter, och censur av detta är ett av de grövsta brotten.
Trots detta tar sig vissa rätten att säga till andra vem de ska älska. Ett annat misstag tror jag är att vi söker oss till våra likar så till den grad att vi till slut saknar förståelse för andra oliktänkande.
I den kategorin kvalar då alltså människor med annan sexuell orientering in, samt de med en annan etnicitet, kultur och bakgrund. Jag förstår konceptet med exempelvis invandrarklasser, och att det kanske inte skulle funka att ha likadan undervisning om man inte är på samma nivå, men hur ska man kunna integrera människor i samhället om man börjar med att separera dem från alla andra?
Sverigedemokraterna tror inte på kulturell mångfald, men jag gör det. Europa med sina högerextrema partier skapar sig en allt snävare standard för hur människor ska vara, och snart kommer vi själva stå utanför ramarna. Vi kanske är invandrare, homosexuella, oförmögna att arbeta, överviktiga, underpresterande eller något annat som inte längre kommer höra till vår människoelit.
Jag beskyller inte personen som yttrade sig om hånglande killar för någonting, alla måste få ha sin åsikt och känna vad man känner.
Däremot blir jag ledsen och upprörd av att se hur homofober och rasister smyger sig in på maktpositioner och att de inte ifrågasätts mer. Varför ska det vara naivt att tänka att vi ska kunna bli en befolkning med sunda människovärderingar, där vi inte bara tror på allas lika värde utan också bekräftar allas lika värde, och där vi accepterar våra olikheter? Jag kan bara hoppas att vi alla så småningom kommer fram till att kärlek och acceptans inte ska vara få förunnat, utan en självklarhet. Från en människa till en annan.