Mina ögonlock är som vattenpölar där duggregn precis dragit fram över mina kinder. Jag knyter nävarna utan att egentligen vilja slåss och spänner kroppen för att sedan känna en tyngdlöshet. Maktlöshet.
Det är krig, sexuella trakasserier, människor som inte får komma in i andra länder för att de inte ser ut eller är på ett visst sätt och Donald Trump som blev stormakten USA:s nästa president. Det var och är hemska, fruktansvärda saker. Men låt oss inte glömma bort de inte lika stora sakerna, som också lämnar en maktlös och besviken.
Hjärtekrossningar.
Jag är nämligen mitt i Martina Haags senaste bok som getts stående ovationer och klätt tusen skyltfönster. Med all rätt, hon får det att kännas så mycket att själen brinner efter sidorna man successivt vänder. Blad efter blad, hugg efter hugg. Jag vet inte om det kanske är ett självskadebeteende att ge sig in i boken, eller en fantastisk chans att fångas bland Haags väl utvalda ord. Men vad ont det gör.
Det gör ont att läsa hur bokens Anders inte lägger märke till bokens Petra, hur han ljuger henne rakt i ansiktet och hittar på vad som helst för att han helt enkelt är dum i hela huvudet. Men boken slukar mig hel och någonstans bland all sorg, känner jag att jag vill fortsätta läsa för Petra – precis som jag skulle lyfta upp varenda kompis som fallit. Så känns det.
Och när jag läser Haags bok, får det mig att aldrig någonsin vilja bli kär i någon igen. För vilken skull? Kanske stöter man inte på en Anders, men tänk om. Tänk om han bryter ner något man byggt upp? Tänk om han bryter ner en själv? Ett tryggt förhållande, ett hus med en familj i, en svåråtkomlig lägenhet i New York. Varför försöka?
Men på något sätt spelar det tillslut ingen roll hur mycket jag än känt bland sidorna jag läst. För när någon plötsligt står framför en och gör världen till en sockersöt plats som inte alls är orättvis längre – då övervinner det allt det onda. Jorden blir till ett klot utan duggregnsblöta kinder, där hjärtan inte krossas och människor som Donald Trump inte existerar. Det spelar inte heller någon roll hur rädd jag är för Haags Anders-typ, nu finns inte sådana som han.
Kanske tar det månader innan bokens Petra är redo för att öppna upp sig och tillåta sig själv känna för någon ny igen. Men det är okej, det får ta hur lång tid som helst.
Ett brustet hjärta är inget som helas över en natt och kanske inte heller av nya famnar med vackra händer längs ens revben.
Och har man otur träffar man en Anders. Men man kan inte stanna upp sitt liv för rädsla eller sorg, man får inte göra så mot sig själv. Man måste kämpa och leva sitt liv precis som man vill ha det, oavsett vad.
Till slut måste något stämma.