Valfrihet i jakten löser många problem
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De tvångsanslutningar till VVO som funnits sedan 1938 har inte längre samma förödande effekt på valfriheten. Nu finns möjligheten för markägaren att skjuta sina egna licensälgar. Det kommer att skapa problem för VVO-föreningarna.
Blir problemen allt för stora så måste föreningarna ta ställning till om det är meningsfullt att behålla VVO? Om en avveckling sker, så ska de negativa effekterna som inledningsvis kan uppstå, värderas och mätas mot en återvunnen äganderätt och valfrihet för de inblandade markägarna. För mig är valet lätt. Valfrihet och äganderätt är ingenting man byter bort. Det utgör stommen i en demokrati. Utan dessa delar är demokratin inte mycket värd.
Med tanke på att jakten i Sverige till största delen (cirka 83 procent) redan bedrivs på marker utan tvångsanslutningar, så borde ingen oroa sig för en fortsatt demokratisering av jakten. En omställning som ger valfrihet för alla markägare, blir möjligen inte problemfri, men jag är helt övertygad om att den kommer att lyckas.
Därtill talar de nämnda 83 procent som redan jagar på frivillighetens grunder. Jakten på dessa marker skapar inte en massa tvister som ska lösas i våra förvaltningsdomstolar. VVO-föreningarna har däremot varit en stor belastning för dessa domstolar. På grund av denna Hovrätts dom, talar mycket för att vi inom några år får se en avveckling av tvångsanslutningarna till VVO-föreningarna.
Maria Norrfalks (utredare för älgförvaltningen) uppdrag att finna en ny älgförvaltning på större områden, har också till uppgift att eftersträva en förenklad administration.
En självklarhet är en lösning som bygger på valfrihet till att bedriva jakt i olika former inom dessa älgförvaltningsområden, med bibehållen äganderätt. Där borde inte VVO-föreningar med sina tvångsanslutningar ha någon plats.