Vad händer när barnen ledsnar?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En färd till närmsta djuraffär uppfyller drömmarna, och visst är djuret gulligt så de köps vattenflaskor, bajslåda och en extra stor plastlåda för förvaring med övervåning och springhjul. Barnet är lyckligare än någonsin, du är den bästa som finns och djuret har fått en familj.
Barnet ska få ta hand om sitt djur alldeles själv och lovar såklart detta, de ska komma ihåg att mata, byta rent och sköta om, vilken perfekt träning för att ta ansvar.
Men det finns stor problematik i det hela: livet du betalade för, vars enda syfte för att födas upp var att bli köpt, och barnet som ska ta hand om ett liv utan att ens kunna knyta sina egna skosnören.
Någon gång blir bajslådan nästan alltid tömd en gång för litet och djuret blir trist, gammalt och ointressant. Vad händer då?
Barn tar sina värderingar efter föräldrarna och samhället när de inte ännu har några egna; alltså är de icke-mänskliga djuren inget annat än ett djur som är lägre stående och inte bara kan, utan ska behandlas därefter.
Inget djur får ut någonting av att vara på tebjudning, bli nedtappad i golvet, kläs i dockkläder eller glömmas instängd i ett cornflakespaket förutom rädsla, panik, en hjärnskakning eller i värsta fall döden. Djuret är född i fångenskap liksom kanske hundratals generationer före. Ändå finns en längtan till något de inte ens vet om, friheten. De ser du genom bitmärkena på gallret och klösmärkena på väggarna.
Detta är en del av vår tids regelrätta slaveri.