Rätten att vara människa
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att det fortfarande är synd om människosläktet råder inget tvivel om. I ett tv-inslag häromkvällen, blev jag illa berörd när en svårt cancersjuk kvinna i förtvivlan berättade om de försämrade villkor som väntade, efter den nya lag som trädde i kraft den 1 juli i år.
Även om försäkringskassan senare backade är jag rädd att det väntar ännu svårare tider för landets sjuklingar. Den empatilöshet och cynism som tycks råda hos många av våra folkvalda gör mig illamående. Klimatet har hårdnat betydligt under senare år, och detta med skottpengar på personer som drabbats av sjukdom och handikapp,gör inte saken bättre. Handlingssättet är snudd på en kriminell handling, och bidrar ytterligare till ökade klyftor. I artikel 3 i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna står följande:"Envar har rätt till liv,frihet och personlig säkerhet". Rätten till liv och personlig säkerhet naggas åtskilligt i kanten, när den sjuke möts av nonchalans istället för tolerans. När man så fått den där diagnosen, som man absolut inte vill ha, måste man uppbringa all den ork och kraft för att slåss mot en tuff fiende, som i värsta fall tar ens liv.
Att i den situationen även kanske gå miste om sin ekonomiska trygghet, det är ett slag mot en person som redan ligger utslagen. "Överfallet" mot personen ifråga kan i värsta fall spoliera den ibland mödosamma vägen tillbaks till ett normalt och fungerande liv. Vi måste alla ha den rätt det innebär att vara människa.
Också att under vissa perioder av livet vara sjuk människa, om än i en skröplig kropp, där vi under sjukdomens inflytande inte är till samhällets gagn. Rätten att vara människa är nåt som håller på att gå förlorad i ett samhälle som förr, i en annan sorts tid värnade mer om det medmänskliga i tillvaron.