Panikångest är en djävulsk sjukdom
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det fysiska är inget man inbillar sig utan, allt upplever man på riktigt. Tyvärr kan varje människa råka ut för detta. Det behövs "bara" något traumatiskt som händer i livet och plötsligt dyker det upp. Rädslan är ju att få nästa anfall och var man befinner sig. I början skrämde jag fullständigt livet av busspassagerare när jag låg och kravlade på golvet i bussen.
Det är mycket viktigt att man pratar om det och att man säger till sin omgivning att man har denna sjukdom. Det har ett psykologiskt värde och kan förhindra anfallen. Det här är inget att skämmas över, man är inte tokig. Inte mer än någon annan. Men själsliga sjukdomar har en tendens att få lite mindre utrymme i massmedia.
Många går naturligtvis omkring och det syns inte, men tro inget annat det är lika hemskt som någon fysisk sjukdom. Själv drabbades jag så tidigt som i 12-årsåldern 1959.
Så jag har haft det snart i 50 år. Det som vore adekvat i detta sammanhang är att dessa tysta sjukdomar borde få mer utrymme. Lika väl som man pratar om fysiska åkommor borde detta vara en självklarhet att kunna få ut en information till allmänheten. För jag lovar att det finns inte mycket till kunskaper inom detta område.
Man läser för sällan i tidningar hur denna sjukdom är förödande för människor inte minst ungdomar. Så visst fordras det en nationell upplysning om dessa tysta sjukdomar. För tyvärr lider många, kanske upp mot 800 000 i tysthet.