Ortsborna kring Storavan värnar om skogen
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Arjeplogs Allmänning, som äger marken, anser att skogsvårdslagens nivå för naturvårdshänsyn räcker på det planerade två kvadratkilometer stora hygget och har vägrat öppna dörren för en dialog med lokalbefolkningen.
Ortsborna kring Storavan motsätter sig avverkningen eftersom skogen på Storön sedan många decennier tillbaka har stort socialt värde för dem.
Därför uppskattade de Sveaskogs initiativ att själv ta upp en diskussion med Allmänningen om större miljöhänsyn.
Initiativet upplevdes som en öppning i konflikten. Sveaskog har kommit överens med Allmänningen om att FSC-standardens nivå, inte skogsvårdslagens, skall gälla för miljöhänsyn vid avverkningen.
Detta är ett steg i rätt riktning. Men samtidigt har vi ett färskt exempel på Sveaskogs tolkning av FSC-standarden på ett hygge som bolaget gjort för en privat FSC-certifierad skogsägare (se insändare i PT den 20 januari)
Skiljer sig hänsynen på detta hygge nämnvärt från skogsvårdslagens nivå? Menar Sveaskog (och SCA) att skogen har kvar några sociala värden för lokalbefolkningen efter att de 200 hektaren i det närmaste kalhuggits och markberetts?
Kort sagt; människorna kring Storavan behandlas ungefär som Lasarus vid den rike mannens bord. De får nöja sig med smulorna.
Faktum är att om ortsborna vill ha kvar något av de 200 hektaren äldre skog på Storön har de inget annat val än att stå upp för skogen och beslutsamt värna den. Lokalbefolkningen har bett om hjälp med detta och har rätt att få det. Sveaskog borde betänka hur sällan det inträffat att lokalbefolkningen vädjat till skogsägaren att spara en skog för att den har stora sociala värden.
Det finns två exempel; Sörfligget i Norrbotten och Kassjö i Västerbotten. Bägge konflikter har gett svårläkta sår och allvarligt skadat förtroendet för både skogsbolagen och FSC. Skall det vara så omöjligt att lyssna på lokalbefolkningen när de någon sällsynt gång framför en begäran?