Jag vill här delge mina tankar och synpunkter i fråga om slussandet från Piteå älvdals sjukhus (PÄS) till annat boende.
I korta drag ska jag beskriva min makes palliativa vård i Piteå den 30 mars till 7 maj 2006. Efter 20 dagar kunde min make inte stanna kvar på sjukhusets palliativa avdelning (PAVA) sedan man där gjort bedömningen, medicinskt färdigbehandlad.
I samma veva gjordes en framtida planering för hans behov. Jag blev kallad att vara med tillsammans med personal från PAVA, distriktssjuksköterska, sjukgymnast och vikarierande äldreomsorgschef.
Trots att min make var så svårt sjuk och rimligen inte hade långt kvar att leva, så måste han flyttas från lasarettet efter påsken 2006. Jag hade god kontakt med läkare, som betonade för mig att maken skulle få "den bästa vården" på äldreboendet.
Det tvivlade jag inte på. På skärtorsdagens förmiddag fick jag besöka en områdeschef på Berggården. Hon gav mig god information om boendet och ett A4-papper med allt som skulle kompletteras i ett rum som hade en sjukhussäng och ett sängbord.
För att göra rummet trivsamt skulle jag snabbt fixa möbler, gardiner, sänglinne, handdukar, hygienartiklar, städmaterial, mediciner och mycket mera.
Jag promenerade från Berggården till lasarettet med tusen tankar och lite ork. Makens sjukdomstillstånd hade försämrats betydligt på en vecka.
Han åt inte, drack ytterst lite och så vidare. Sina mänskliga, naturliga funktioner klarade han inte längre själv.
Han kunde inte gå, inte stå, inte äta själv, inte dricka, inte klä på sig, inte sköta hygienen, klarade inte toalettbesöken ensam.
Vid varje förflyttning hjälpte två av personalen till, även jag hjälpte till med sådant som jag klarade av. Flera diagnoser så kallade multisjuka hade tillstött, bland annat Parkinsons sjukdom och njurarna som "slagits ut".
Alla dagar från förmiddag till dess att nattens sömnmedel börjat verka, var jag med honom, både på lasarettet och Berggården. Jag har sett den fantastiska vårdpersonalens arbete bland svårt sjuka som var i livets slutskede. Med kärlek, vänlighet och yrkesskicklighet tar de hand om våra sjuka och oss anhöriga.
Även till vårdcentralens distriktssjuksköterskor vill jag ge en eloge. Med vänligt bemötande och stor yrkeskunnighet gav ni oss styrka under svåra dagar. Tack för att ni alla finns. Landsting och kommun måste göra något åt denna inhumana flytt av dödssjuka personer.
Det är ett samhällsansvar och det är inte värdigt att behandla sjuka personer så illa.