Ingen regel utan undantag
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Har man inte förstått att förvärvsarbetande föräldrar behöver en god barnomsorg? Har man inte förstått vidden av det merarbete som uppstår när man har ett barn som inte kan förflytta sig själv, och dessutom behöver hjälp med av och påklädning?
Hur kan man försvara ett beslut som innebär en orimlig belastning på småbarnsföräldrar i en utsatt situation? Var är den berömda Piteandan, förmågan att sätta sig in i ett särskilt ärende, och försöka lösa det i samförstånd med dem det berör? Det är för mig obegripligt att man inte tillmötesgår dessa föräldrars önskan.
Förutom den känslomässiga påfrestning det innebär att få ett barn som man vet behöver extra mycket hjälp under sin uppväxt, ska dessa unga människor också kämpa för att få vardag och arbetsliv att gå ihop. För dem inom bun som inte förstår vad det i praktiken innebär att ha ett rörelsehindrat barn, finns det böcker att läsa, föredrag att lyssna på, tv-program att se på. Särskilt rekommenderar jag att ni läser: "Man måste alltid slåss på byråkraternas planhalva!", - Livsvillkorsprojektet - en studie av livsvillkoren för familjer med barn med rörelsehinder - av Karin Paulsson & Åsa Fasth. Den finns för utlån på barn- och ungdomsenheten i Piteå.
Vi som arbetar med barn med särskilda behov blir ofta förtvivlade över den fantasilöshet som finns hos olika myndigheter som ska tillhandahålla stöd till dessa barn och deras föräldrar. Ofta handlar en bra lösning inte bara om pengar och bidrag, utan om en vilja att hjälpa utsatta barnfamiljer till en dräglig tillvaro. Det kan vara en liten förändring av något som gör "hela skillnaden".
Vår verksamhetschef på barn- och ungdomsenheten har initierat träffar med ledande tjänstemän inom kommunen, främst då från bun. Ett syfte med dessa träffar är dels att skaffa sig kunskaper om varandras verksamheter, dels att diskutera hur man kan samverka, och då med målsättningen att utveckla omhändertagandet av barn med behov av särskilda insatser. Det är en lovande början.
En bra fortsättning vore att bun snarast gör en omprövning av ovanstående ärende så att bröderna får vara på samma dagis i Blåsmark. Det kostar inte skattebetalarna något extra, men skulle betyda mycket för familjen i fråga. Det här är ett unikt ärende och bör behandlas som ett sådant. Ingen regel utan undantag.