"Testa att ringa BUP-linjen! Är hen självmordsbenägen nej! Är hen anorektisk? nej! Nähä, nä då kan vi tyvärr inte erbjuda någon akuttid".
Remissen tas äntligen emot och ett brev skickas om att den är mottagen, men föräldrarna får det dystra beskedet om att det är kö... Hur lång kö då? Jag personligen har ingen aning men sen vi fick brevet har det nu gått fyra månader och vi har inte hört ett ljud från någon.
Googlade vårdgaranti och BUP och fann denna information på SKR
"Målsättningen för tillgängligheten inom barn- och ungdomspsykiatrin är att patienten ska få ett första besök, en utredning respektive en behandling inom tidsgränsen 30 dagar. För BUP finns det sedan 2011 en målsättning om en förstärkt vårdgaranti som innebär att barn och ungdomar inte ska behöva vänta längre än 30 dagar på en första bedömning samt ytterligare 30 dagar till en fördjupad utredning eller behandling".
Mitt barn mår fortfarande dåligt. Hen har inte fått någon hjälp från barn och ungdomspsykiatrin trots det som står ovan.
Hen går till kuratorn på elevhälsan men det hjälper inte. Kuratorn gör det hon kan, men mitt barn behöver ännu mer. Skolan blir extremt lidande och förståelsen för barn med psykisk ohälsa verkar vara ganska obefintlig i alla fall på den skolan mitt barn befinner sig på "Jaha du är här idag" kan en lärare muttra när hen ser mitt barn i korridoren.
Vad upplyftande att bli bemött så, jag är här i dag men jag var inte här igår. Vad tar barnet åt sig? Det negativa tonläget och känslan av att det spelar ingen roll vad jag än gör, är det fel.
Hur länge till ska vi behöva kämpa och vänta i detta "välfärds land"? Tills frågorna från BUP-linjen blir verklighet? Vad händer när föräldrarna inte orkar mer? Vem orkar för mitt och alla andra barn då?