Fotografernas cirkus
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Dessa kulturarbetare var dessutom helt ovetande om, okänsliga för, hur mycket deras gymnastiskt fysiska arbetssätt, rörelser, arbetsyta och tidslängd upptog publikens uppmärksamhet och rejält hindrade oss från att njuta av musiken och artisterna. Fotograferna stod ju i vägen mitt framför våra bänkrader, knappt en (1) meter från oss närmast sittande?
Jag petade till en av dem. Hon förstod inte alls mitt ilskna mimande utan kom fram till mig och undrade vad jag sade - stående - med ansiktet vänt mot mig och övriga publiken och ryggtavlan mot artisterna. "Detta är inte sant", tänkte jag. När hon äntligen förstod mitt budskap satte hon sig "på huk" med sin kollega i mittkorset, gången, och började resonera med henne, föreslå att de (eller bara hon ?) skulle gå längst bak i kyrkan med sitt "arbete". De pratade, pekade med armarna, diskuterade under konserten någon minut. Sedan försvann de.
Också under Wargh-Schaffer konserten i Öjeby kyrka sprang två fotografer, speciellt en av dem, fram och tillbaka, härs och tvärs genom kyrkorummet de första sju minuterna mitt framför publik och artister.
Nästa år vill jag veta vid biljettköp om jag betalar för fotograf-show med illustrerande bakgrundsmusik av världsartiser. Då kan jag åtminstone välja.