Filosofiska utsvävningar
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Studerar man den politiska historien i vårt land kan man ganska omgående konstatera att högern, det vill säga moderaterna alltid haft en fientlig inställning till arbetarrörelsens värderingar. Så därför är det en direkt skymf och lurendrejeri mot män och kvinnor i de djupa arbetarleden.
Senaste exemplet på moderat allianspolitik var den höstbudget som finansminister Anders Borg nyligen presenterade.Vinnare och förlorare kunde man på förhand räkna ut med sin högra stortå.
Att vår värld ser ut som den gör med krig och elände ständigt uppblossade oroshärdar bottnar i mångt och mycket på sociala orättvisor."Överheten" är satt att härska på gott och ont. Men när överhetens män och kvinnor missbrukar sitt folks förtroende händer ibland ohyggliga saker. Även om vi i vårt land varit förskonade från den värsta formen blir man ändå ständigt påmind om de klyftor som alltmer skiljer oss människor åt.
Vi lever i en värld där de vassa armbågarna talar.
Förmögna människor (inte alla) vältrar sig i flärd och lyx och favorithunden har bättre livskvalité än vårt lands sämst ställda innevånare. Klassamhället breder ut sig och med vår regerings hårdförhet mot pensionärer, arbetslösa och långtidssjuka finner jag inget större hopp om att trenden ska vända. I tv anordnas galor för det "vackra folket", allt snyggt inramat med glitter och glamour. Där en munvig programledare vars frisyr världen aldrig förr skådat frikostigt delar ut grammisar, guldbaggar och guldbollar i en klubb för inbördes beundran.
Framför tv:n sitter den med värk tyngda underbetalda städerskan som trots Zlatans och Micke Persbrandts priser troget infinner sig på sitt nedläggningshotade jobb morgonen därpå. Även de vänstermärkta partierna med bland annat sossarna har också viss del i min kritik. Ibland undrar jag ändå om inte socialdemokratin dog en aning den där ödesdigra februarinatten 1986.