Det skulle ju alltid råda högkonjunktur
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Samtidigt har en halv miljon svenskar gått ur a-kassan för att man inte hade råd att betala avgifterna eftersom man ansåg att det var viktigare med mat och kläder till barnen.
Dessutom hade ju alliansregeringen lovat att det alltid skulle vara högkonjunktur och jag skulle få min skattesänkning och att jag inte behövde vara med i a-kassan.
Vem skall nu betala mig pengar om jag nu blir varslad och inte är med i a-kassan längre?
Kommunerna säger väl då vän av ordning men de har ju slut med pengar så var skall vi vända oss då. Kanske till vår käre finansminister som sitter på ganska många sköna miljarder. Nej, säger han, de skall vi använda till de unga, välutbildade och friska som fortfarande har jobb genom att sänka skatterna ytterligare.
Och sedan till dem som råkar vara/bli arbetslös eller sjuk eller bara är lat kan han ju ingenting göra eftersom den saliga högkonjunkturen råkade bli en lågkonjunktur och dessutom hade han skrotat arbetsmarknadspolitiken eftersom det ju alltid skulle råda högkonjunktur.
I Rosenbad sitter samtidigt vår käre statsminister med skägget i brevlådan och undrar hur det kunde bli så här.
Tanken var ju att det hela tiden skulle vara högkonjunktur eftersom det är grundvalen för vår jobbpolitik. Om jag blundar nog länge och låtsas som det regnar kanske högkonjunkturen kommer tillbaka.