Det lågproduktiva i samhället
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I mitt fall sen sommaren 1957, då ej fyllda 12 år, med hyggesröjningar och kemiska lövslybekämpningar.
Några år senare med traditionellt skogsarbete. Jag tror inte att jag arbetat mest i det svenska samhället men ej heller minst.
Kärlkramp och en bypassoperation i Umeå har sänkt min arbetsförmåga och jag känner mig tvungen att gå ned i arbetstid.
Då är jag lågproduktiv och skall klämmas åt. Socialdemokratin har, tillsammans med löntagare och företagare, dukat borden åt alliansen som nu skall ta över.
Jag måste medge att jag fruktar att det blir som förut, borgarna kommer att äta upp allt på bordet, de kommer att äta sig genom visthusboden och tömma skafferiet för att citera Olof Palme.
Så kommer vi att stå där om, i värsta fall, fyra år och höra från nästa socialdemokratiska ledare som på nytt begär ett öppet mandat från svenska folket att städa upp i röran efter det att borgerliga alliansen frikostigt spenderat skattelättnader, avregleringar av arbetsrätten, höjda a-kasseavgifter samt försämrade välfärdssystem.
Ett energisystem som det inte händer ett dugg kring utan marknaden kommer att få härja helt fritt. Kanske juvelen i den svenska kronan, Vattenfall, blir såld över börsen.
Jag hoppas att de som snyltat av det dukade bordet, rövat i skafferiet och gjort inbrotten i visthusbodarna denna gång får återställa vad de ställt till och inte som tidigare, de sämst ställda med de minsta marginalerna.