Det fruktansvärda har hänt igen
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag skriver igen så tänker jag på en lika vidrig händelse som fallet med Bobby. Nämligen den lilla tyska pojken Mikael, 6 år, som blev ihjälsparkad av sin styvfar tillsammans med sin biologiska mor.
Minns någon? Jag minns det som det vore i går. Samma frätande känsla i mitt hjärta då som nu över dessa stackars barn som inte fick någon hjälp.
Mikael var i Arjeplog vid sjön Tjeggelvas där han bands fast efter misshandeln vid ett träd för att bli uppäten av myggen. Det var bland det värsta som rättsmedicin i Umeå hade sett.
DEN HÄR tyska familjen hade ätit mat hos en kvinna i Hedemora. Där hade hon fattat misstankar om att Mikael blev misshandlad efter att styvpappan pulat i honom mikrovågsvarmt potatismos så att pojken slängde sig på golvet i försök att kyla tungan mot golvet och styvpappan bara skrattade. Sen när hon ska följa den lilla 6-åringen till toaletten ser hon att han är full med blåmärken.
Hon lämnar in en anmälan till socialtjänsten. Och vad händer? Jo, ingenting. Lilla Mikael fick plågas ihjäl utan hjälp.
OCH NU lilla Bobby. Hur kan hans liv i sådan missär ha undgått alla i hans närhet? Var det inte en chaufför som skjutsade honom som hade fattat misstankar?
Var det ingen som lyssnade på hon/han? Hade inte Bobby uttryckt en önskan om att få bo hos sin mormor? Varför agerade hon inte? Vem hade ansett att hans mamma var kapabel att ta hand om sitt barn?
Hur kan ett barn vara hemma från skolan i en månad utan att någon tar tag i saken och verkligen tar reda på vad som är fel? Det känns som mitt hjärta ska brista när jag tänker på hur rädd och övergiven Bobby måste har känt sig.
Men det är väl så i vårt fina välfärdsland. Att det är så många instanser som väntar på att någon ska göra något.
Sen måste det väl vara lättare att leva med, om man hade fel i ett misstänkt barnmisshandels- fall, och har kränkt någon vuxen med sina misstankar. Att säga vad skönt att vi hade fel, än att ett barn ska plågas ihjäl.