Del 1
Det var en gång som fyra familjer hade bosatt sig i den vackra kustbygden i norr. Familjerna såg till att alla mådde bra, med närhet till god service som affärer, skolor och hälsovård. En god grannsämja och fin gemenskap rådde mellan familjerna.
Det var kanske en av anledningen till att tanken att bilda en enda storfamilj började gro .Med en större och starkare ekonomi skulle storfamiljen vara bättre rustad att möta framtidens utmaningar.
I de två mindre familjerna fanns det dock vissa farhågor att de skulle ”ätas upp” av de större familjerna. I de följande samtalen slogs det dock fast, att det skulle absolut inte hända. Alla skulle ha samma närhet och tillgång till utbildning, boende, hälsovård med mera.
Med denna garanti i botten kunde man så bilda Storfamiljen Piteå. Sammanslagningen firades med pompa och ståt i både stad och på landsbygd..
I storfamiljen fanns nu tio barn, sex bodde i centrala delen och fyra ute på landsbygden.
Barnen skulle vart fjärde år utse gemensamma föräldrar. Dessa skulle naturligtvis komma från de fyra tidigare familjerna. Föräldrarna fick även flera nära vänner, som skulle komma med goda råd och förslag.
Med mottot ” Stad och land, hand i hand” och under stor enighet började man satsa för framtiden.
Nya hyresfastigheter byggdes både i centrum och ute på landsbygden. Det skedde en stor inflyttning, framför allt till områdets norra delar, vilket medförde att villaområden växte upp och nya skolor byggdes..
Efter tjugofem år tillsammans kunde storfamiljen se tillbaka på en framgångsrik tid. Med en levande landsbygd och ett stabilt och vackert centrum kände sig alla som stora och värdiga vinnare.
Del 2
Åren går. Stämningen inom familjen är fortfarande god. Efterhand ökar dock spänningarna mellan barnen. Numera utses föräldrar aldrig från landsbygden, alltid från centrum.
Barnen från landsbygden känner sig mer och mer styvmoderligt behandlade och tycker att föräldrarna favoriserar stadsbarnen. Föräldrarna tycker att landsbygdsbarnen bara klagar och bråkar.
När föräldrarna tillsammans med sina bästa vänner beslutar att bygga nya skolor i centrum och samtidigt lägga ner flera skolor på landsbygden, blir det kris och storgräl inom familjen.
I protest startar barnen flera friskolor ute i byarna. Inte blir det bättre stämning när det visar sig att av de nya hyreslägenheter som byggs alla hamnar i stad/stadsnära bebyggelse, inga på landsbygden.
När familjen ser tillbaka på de senaste tjugofem åren är bilden en helt annan än tidigare.
Barnen i centrum är de stora vinnarna. De dansar av glädje, medan barnen på landsbygden sitter modfällda med Svarte Petter i hand.
De tidigare farhågorna hade blivit till sanningar:
* Under de senaste tjugo åren har det byggts fler än 300 lägenheter i stad/stadsnära. På landsbygden inga.
* På landsbygden har 5 skolor lagts ner. Flera nya skolor har byggts i centrum.
* Servicen på landsbygden har försämrats bland annat genom att tandvård, hälsovård, apotek och banker har centraliserats. Allt detta finns nu inom en radie av 4 kilometer från centrum.
Barnen på landsbygden är de stora förlorarna. Mottot ”Stad och land, hand i hand” ekar väldigt tomt. Mottot har blivit : ”Aldrig land, inte ens ibland”. Guldet blev till sand.
Hur kunde allting sluta så - när allting började så bra då?