När man pratar om klyftor och orättvisor så brukar det bli hätskt stämning, jag har ofta upplevt att hur man använder sig av ord i just dessa svårare diskussioner är väldigt viktig.
MED ANLEDNING AV: Stig-Björn Ljunggrens krönika ”Hur sjuk är ni, människa?” 6 februari.
Stig-Björn Ljunggren använder språk som enligt mig inte går att misstolkas. I sin krönika ”Hur sjuk är ni, människa?” Så får man verkligen en god syn på Stig och hans människosyn. Tydligen så är klyftor ej ekonomiska, nej detta är inte klyftor. Så länge man har hem, jobb, mat och sjukvård så finns det tydligen inga klyftor.
Faktum är att Sverige är ett land som hellre ger människor med pengar avdrag än de som ej har. Fattiga, sjuka och arbetslösa är problematik inte medmänniskor. De klyftor de står inför spelar ingen roll för den arbetande och rikare majoriteten.
Hur majoriteten behandlar och tänker om den utmärglade minoriteten kan sammanfattas i Stigs egna ord. ”Det fjärde kravet är att de sämst ställda inte ska kunna smitta andra. Framföra allt inte barnen.” Helt plötsligt var jag tillbaka till 1700-talets feodalsystem i Frankrike och såg framför mig hur de fattiga är bara sjukdomar som vi måste skydda från de rika.
För vi vet att om du är fattig så är du en sjukdom, lat, bidragstagare, problematik, soffliggare och så vidare.
Jag tror däremot det finns hopp, det är trots allt det som är det sista som lämnar människan. Jag tror även att som det blivit sagt många gånger. Ett samhälles storhet beror på hur man behandlar den svagaste medlemmen.
Stefan Lestander