Jag hade en förhoppning om att valet av Lenita Ericson till kommunalråd skulle kunna innebära en öppning för ett annat styre och en mer vänsterinriktad politik efter valet 2022.
Kommunalrådet har gett tydliga signaler om en mer försonlig attityd till oppositionen och en öppnare ledarstil i kommunen. Men hon har samtidigt varit bunden av den uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna som Niklas Nordström sydde ihop efter valet 2018. Detta har gjort hennes uppdrag nära nog omöjligt.
Jag ser hennes avgång som en seger för de krafter som vill fortsätta samarbetet med Moderaterna efter det spår som Niklas Nordström stakade ut. Det bådar inte gott inför kommande val.
Jag ser också en tydlig könsdimension i det som har hänt.
När Niklas Nordström avgick för ett år sedan stod valet mellan Ericsson och Ögren. Kent Ögrens anhängare talade högt om ett behov av en ledare med erfarenhet och stabilitet. Lenita Ericsson hade, till skillnad från Kent Ögren, tio års erfarenhet från kommunfullmäktige, som nämndsordförande och som vice kommunalråd, men det vägde för lätt i hennes kritikers ögon. Det jag tycker Lenita Ericson beskriver i sitt avskedsbrev är också hur hon utsatts för tydliga härskartekniker under sin korta tid som kommunstyrelsens ordförande.
Min vision är att Luleå ska kunna få någon form av vänsterstyre efter valet 2022. Rimligen borde Socialdemokraterna vara en del i sådant styre. Men det som händer inom socialdemokratin i Luleå nu får mig att undra ifall (S) alls vill vara en del i vänstermajoritet.
Diskussionen framöver kommer väl med rätt att handla om politikens villkor och hur vi beter oss mot varandra. Men lika viktigt är att vi också diskuterar hur vi vill att Luleå ska utvecklas och vilken politik vi vill ha i framtiden.