Efter närmare tjugo år som vårdbiträde/undersköterska inom äldreomsorgen i Piteå kommun är jag nu närmare ett karriärsbyte än någonsin. Jag har alltid burit min yrkesroll med stolthet, och gör det till viss del fortfarande, men har de senaste åren blivit djupt oroad över branschens framtid.
Korttidsfrånvaron är extremt stor, arbetsgrupperna innehåller för låg kompetens och vårdtagarna är svårt sjuka.
Varför är korttidsfrånvaron hög? Personalen orkar inte. Den fysiska och psykiska arbetsbelastningen är för tung, gruppdynamiken är dålig, en stressad människokropp blir lätt sjuk och framförallt orkar man inte jobba så hårt med nedsatt ork så då blir sjukskrivning enda utvägen. Schemat är pressat och innebär minimalt med sammanhängande återhämtning.
Varför är kompetensen låg? Jo, det saknas kompetenta personer att anställa helt enkelt så "man tar det som erbjuds". Det innebär inte att dessa personer alltid är olämpliga, tvärtom finns det gott om vårdpersonal med både hög arbetsmoral och hjärtat på rätt ställe, men det krävs erfarenhet för att få till exempel medicindelegation, utbildning för att kunna ge insulin och kunskap i svenska språket för att kunna dokumentera i datorn, för att nämna några exempel.
Med tid kommer erfarenhet, och trivsel skapar intresse för att utbilda sig. Försök föreställa dig ett arbetspass på en fullsatt demensavdelning där vårdtyngden är förhållandevis hög. Att tillgodose allas behov på ett så bra sätt som möjligt är ett intensivt jobb, som kräver både begåvning och skicklighet.
Det klarar den undersköterska som har kunskap, erfarenhet och skicklighet. Att arbeta med kollegor som saknar kompetenser, till exempel medicindelegation, kan gå an vid enstaka tillfällen om den personen har andra kvaliteter och kan utföra andra sysslor istället. Men att ständigt dra det tyngsta lasset och vara spindeln i nätet tar på krafterna, till sist säger kroppen ifrån.
Jag ser hur även sjuksköterskor, enhetschefer och samordnare arbetar hårt och undrar varje dag hur denna verksamhet ska utvecklas i framtiden. Min glöd för vårt fina yrke finns delvis kvar, och jag vill inte att den ska slockna. Men jag vill inte varje månad känna en klump i magen efter arbetsplatsträffen, eller bära på en ständig oro över att mina kollegor är frånvarande på kvällar och helger, och stress när jag ensam måste ansvara för att dela medicin till en hel avdelning. Jag vill förändra och förbättra vårat värdefulla yrke, men frågan är hur och vem som vill lyssna på mina idéer.