Politiken har beslutat att Piteå har bland annat dessa övergripande mål att jobba mot:
• Piteå ska vara Sveriges barnvänligaste kommun
• Piteå ska erbjuda goda förutsättningar för ett livslångt lärande
• Barn och unga har en trygg och utvecklande uppväxt
• Sjukfrånvaro på max 4,5 procent.
• Budgetramen ska hållas genom effektiv hushållning av disponibla resurser
Dessa övergripande mål drar åt två olika håll. Om budgetramen ska hållas genom effektiv hushållning av disponibla resurser, så kommer det att orsaka konsekvenser på de övriga målen. Det går inte att upprätthålla samma kvalitet och erbjuda barnen/eleverna samma förutsättningar, men med mindre resurser.
Utbildningsförvaltningen har under flera år fått samma budgetram, trots ökade volymer och i vissa fall undermåliga lokaler. Därför har förvaltningen år efter år tvingats genomföra omstruktureringar i verksamheten, vilket bland annat har lett till indragningar av många kommunala stödresurser.
Om förvaltningen ska fortsätta bedriva sin verksamhet med samma budgetram så kommer det att innebära stora konsekvenser i verksamheten. Bland annat så kommer barngrupperna/klasserna att öka samtidigt som personalstyrkan minskar, en ekvation som inte går ihop med god arbetsmiljö och kvalitet. Större barn/elevgrupper gör att åtta av tio lärare är villiga att byta yrke på grund av massiv ökad arbetsbelastning vilket ofta leder till stressrelaterade sjukdomar. Inget som gynnar målsättningen att hålla nere sjukfrånvaron.
Ska skolan/förskolan fortsätta upprätthålla samma kvalitet innebär det att personalen måste ”springa fortare”. Rektorer kommer att ställas inför valet att varsla utbildad personal för att istället behålla obehöriga. Lärare kommer att få börja utföra fler ”opedagogiska” uppgifter för att spara in pengar på till exempel städ, mat och vaktmästeri. Lärare kommer inte att ha tid att se och uppmärksamma varje barn/elev, vilket i sin tur inte skapar en trygg och utvecklande arbetsmiljö för varken barnen eller personal. Unga som inte får rätt förutsättningar i förskolan/skolan riskerar att hamna i socialförvaltningens händer. Det man satsar på barn och ungdomar får man tillbaka mångdubbelt i minskade kostnader för samhället.
Att satsa på barn och unga är samhällsekonomiskt effektiv. Om man inte anpassar budgeten efter behoven hamnar kostnaden så småningom på en annan förvaltning. Men då till en högre kostnad.
Ni folkvalda politiker har fått förtroendet att hushålla med de gemensamma resurserna på ett effektivt sätt. Hur går det med det?