Sedan Vårdförbundets övertids- och mertidsblockad inleddes för åtta veckor sedan har Vårdförbundet och motparten SKR/Sobona knappt pratat med varandra. Däremot har vi som vårdpersonal gång på gång fått höra att vår kamp för en balans mellan jobb och fritid utgör en fara för patienters liv och hälsa. Häromveckan skulle ett 60-tal medlemmar i region Västmanland tas ut i strejk när konflikten trappades upp, men den blåstes av eftersom arbetsgivaren ansåg att en strejk vore samhällsfarlig. Samma sak har hänt i andra regioner. Det visar tydligt att sjukvården är så pass skör att vårdpersonal inte ens kan få utöva sina fackliga rättigheter för att kämpa för bättre arbetsvillkor. Vi är oumbärliga för att ekorrhjulet ska fortsätta snurra, men hur vi mår när vi springer allt snabbare i det där hjulet är inte lika viktigt. Bara förra året arbetade Vårdförbundets medlemmar tre miljoner övertidstimmar, och nu när vi inte orkar mer är det samhällsfarligt?
Extrem stress och hög arbetsbelastning har gjort att många inom vården tvingas gå ner i tid, sjukskrivningarna ökar och många överväger att lämna eller har redan lämnat sjukvården, däribland 13 000 sjuksköterskor enligt en ny rapport. Vem som helst förstår att något måste göras. Nu!
En arbetstidsförkortning med 15 minuter per dag, totalt 75 minuter i veckan, vore ett bra första steg, menar Vårdförbundet. Arbetsgivarna säger blankt nej. Det finns inte pengar, det finns inte folk. Istället skuldbeläggs vårdpersonal för att vi strejkar och går hem när vi slutar, och att vi därmed orsakar längre väntetider för patienter som får sämre vård och behandling.
Det här gör mig arg och besviken. Att läget ser ut som det gör är inte vårt fel eller vårt ansvar! Vi har redan pusslat med scheman, offrat oss och täckt upp för underbemanningen i många år. Hur kan det inte vara samhällsfarligt när avdelningar stängs och vårdplatser dras in av ekonomiska skäl, men däremot när vårdpersonal sätter ner foten och säger nej till orimliga arbetsvillkor?
Vi vill inte strejka, men om vi fortsätter att mötas av en arbetsgivare som inte lyssnar på oss och som inte vill ta ansvar för vare sig personalens hälsa eller framtidens sjukvård så har vi inget val. Vi vill ha förutsättningar för att orka ett helt arbetsliv. Vi vill ha en rimlig lön och fler kollegor. Vi vill ha mindre övertidsarbete och möjlighet till återhämtning så att vi kan ge dig eller din anhörig bästa möjliga vård när vi ses. Är det verkligen helt befängda och samhällsfarliga krav?