Att det blev en riksnyhet när det visade sig att tre barn i Älvsbyn hade omhändertagits på felaktiga grunder är inte särskilt förvånande med tanke på bristerna i barnavårdsutredningarna från 2020. Vad som däremot är förvånande är att man riktar strålkastarljuset mot det som nu framkommit, att pappan till de tre barnen utreds för barnpornografibrott – vilket är helt fruktansvärt – och bortser från de allvarliga fel som socialtjänsten begick 2020 och som lett fram till den här situationen.
En socialnämnds, eller socialutskotts, beslut kan aldrig bli bättre än den kvalitet en barnavårdsutredning håller. Det är socialnämnden som är ytterst ansvarig för beslut om LVU. De fattar sina beslut på basis av socialtjänstens underlag. De litar på dem som anses vara experter. En bristfällig utredning, med total avsaknad av helt avgörande delar, kan aldrig leda till ett rättssäkert beslut av socialnämnden eller för den delen av en rättslig instans, domstolen. Precis som i Älvsbyfallet.
Ett tvångsomhändertagande är en mycket ingripande åtgärd både för barnet och för barnets familj och det måste därför ställas höga krav på den utredning som ska ligga till grund för omhändertagandet. Så är tyvärr inte fallet i Sverige idag. Fallet i Älvsbyn är inte unikt. Vi som arbetar dagligen med drabbade barn och föräldrar ser att detta sker i alla kommuner. Det som däremot är unikt med fallet i Älvsbyn är att ordföranden i socialutskottet Peter Lundberg (KD) uppmärksammade att utredningarna var bristfälliga, tillsatte en extern granskning och upphävde LVU-beslutet utifrån bristerna. Det var bra. Men det som skedde därefter lämnar en hel del övrigt att önska.
Barnens perspektiv glömdes bort. Det bästa hade varit att öppna en ny utredning där alla fakta kom upp på bordet. Det gjordes inte.
Alla beslut som socialtjänsten eller socialnämnden tar skall ha stöd i lag. I Regeringsformen, en av våra grundlagar, står att våra förvaltningsmyndigheter ska vara sakliga och opartiska. Det innebär att en barnavårdsutredning måste vara saklig och opartisk. I utredningen som låg till grund för LVU-beslutet gällande de tre barnen i Älvsbyn 2020 har föräldrarna inte fått komma till tals och skolan som orosanmälde har inte hörts i utredningen. Sammantaget visar det att utredningarna inte uppfyller de höga krav man ställer på en barnavårdsutredning. De var bristfälliga. Utredningarna gav inte stöd för att barnen utsatts för systematiskt våld under deras uppväxt, inte ens enstaka våldshändelser kunde bevisas, men de kunde inte heller bevisa motsatsen: Att barnens bästa skulle ha varit att förbli hos sina föräldrar.
Drygt en månad efter att socialutskottet beslutat att häva barnens LVU, avslöjades att pappan utreddes för barnpornografibrott – redan innan LVU-beslutet togs 2020. Hur är det möjligt att polisen och socialtjänsten parallellt verkar ha haft varsin utredning relaterat till barnen men utan att ha kännedom om vad den andra parten gjorde? I ett rättssamhälle som ska göra sitt yttersta för att skydda de svagaste individerna får det inte finnas vattentäta skott mellan två myndigheter som "jobbar" kring samma barn.
Det är obegripligt, om medias rapportering stämmer, att barnen bara har fått någon dag på sig att förberedas för en återförening med sina föräldrar som de i princip inte träffat på över 3 år - och att kontakten med familjehemmet avbröts. En mjuk övergång där man successivt utökar umgänget mellan barn och föräldrar i barnens takt och som även inkluderar fortsatt kontakt med familjehemmet hade varit att se till barnets bästa. Socialtjänsten visar återigen prov på att helt bortse från barnets bästa.
De tre barnen i Älvsbyn har på ett fasansfullt vis drabbats av det systemfel som redogörs för i rapporter från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) och Justitieombudsmannen (JO). Dessa rapporter innehåller, återkommande, allvarlig kritik mot socialtjänsten när det gäller barn och unga, och skulle lätt kunna utgöra ett underlag för att ställa frågor till ansvariga myndigheter och politiker. Men det görs inte trots att det är “öppet mål”.
Det barnen i Älvsbyn genomlider kan vi bara föreställa oss. Vad vi däremot vet är att många, många barn råkar illa ut på grund av att inget görs åt systemfelet. Två av dessa unga är medförfattare till den här texten. Vi läser dagligen osakliga och partiska barnavårdsutredningar där vi häpnar över sättet socialsekreterare uttrycker sig på. De väljer informationskällor som stödjer deras åsikt samtidigt som de helt väljer bort källor som motsäger dem. De använder förstärkande ord för att påverka läsaren i den riktning de vill. Föräldrarna får inte läsa utredarens text och styrka vad de själva sagt, socialsekreterarna kan ha missuppfattat dem, inte heller ge sin förklaring till vad andra personer har sagt om dem. En osanning får inte bemötas. Precis som IVO ser vi att barnavårdsutredningar inom socialtjänsten inte är rättssäkra (IVO:s rapport, barn och unga, socialtjänsten, 2020).
Vi var många som hyllade Peter Lundberg (KD), ordförande i socialutskottet i Älvsbyn, när han hade civilkurage att stå upp för att socialtjänstens utredningar behöver ha stöd i lag, så även i Älvsbyn. De skall vara sakliga och objektiva vilket exempelvis betyder att osanningar eller omskrivningar inte får förekomma.
Vi tar inte ställning till om fler eller färre barn skall omhändertas, utan vi kämpar för att rätt barn skall omhändertas. Grunden för ett korrekt omhändertagande är en rättssäker utredning av kompetent personal, där sakkunniga tas in när socialtjänsten själva inte har kompetens. Det finns riktlinjer från Socialstyrelsen som beskriver att det är så det skall gå till. Hade socialtjänsten i Älvsbyn utrett rättssäkert skulle förmodligen situationen kring de tre barnen sett annorlunda ut idag. Inget barn skall utsättas för det som dessa barn har varit med om och nu utsätts för på grund av den myndighet som är satta att skydda och hjälpa dem. Barn i samhällsvård skall få det bättre, inte sämre. Sociala myndigheter har misslyckats kapitalt.
Häng inte ut Peter Lundberg (KD) för att han upphävde ett LVU-beslut som inte var taget på rättssäkra grunder, utan vänd fokus mot systemfelet och socialsekreterarna som är ansvariga för de mycket bristfälliga utredningarna från 2020. Faktum är att de var så bristfälliga att våld inte kunde bevisas samtidigt som de underlät att nämna den risk som förelåg om att barnen skulle utsättas för sexuella övergrepp av sin pappa som då var aktuell i en polisutredning gällande barnpornografibrott.
Det är dags att media börjar granska makten i ljuset av granskningsmyndigheters kritik så att fler barn inte drabbas av det de tre barnen i Älvsbyn har gjort. För hur många barn likt de i Älvsbyfallet skall få råka illa ut innan media påbörjar en granskning? 10, 100 eller kanske 1000?
En haverikommission bör inledas för varje felaktig utredning och placering, tjänstemannaansvaret behöver återinföras, tjänstefel utredas och lagföras i förekommande fall, istället för att samhället uppfinner hjulet igen genom en ny vanvårdsutredning eller en ny lex Lilla hjärtat eller lex Bobby.
Liksom Peter Lundberg (KD) välkomnar vi en utredning om tjänstefel och den tillsyn som IVO har beslutat påbörja i Älvsbyfallet. Tänk om det kunde ske i alla fall där det finns misstanke om att tjänstefel har begåtts eller då brister upptäckts inom socialtjänsten, barn och unga.
Vi var några av dem som skickade blommor till Peter Lundberg (KD). Vi lovar skicka en blomsterkvast till den journalist som går i bräschen för att inte ett barn till skall råka illa ut på grund av systematiska fel inom socialtjänsten såsom barnen i Älvsbyfallet har gjort.